Aftonbladet – 4 januari 1841, sida 3

cMen, min bäste måg, utropade värdshusvärden, högst förlägen, ahvad skall det bli af OSS. Blir det bekant, alt en pestsmittad finnes här i huset, komma alla att fly det. I Det ger jag millioner tusan, dundrade korporalen. Gertrud kastade sig emellan pappa och fästmannen. Du vet, min far,, sade hon, aatt:! jag ej är rädd för pesten. Jag skötte ju faster. Anna, som dog nyss. Bara vi hade ett sjukrum åt din vän, kära Wolfram. Knektarna, som komma hit, ströfva ju öfverallt i huset, och träffa de på honom, så kasta de honom för det första genom fönstret och för det andra tända de eldj på huset och plundra. aDu har rätt, Gertrud, sade Wolfram, och stod en stund begrundande. Jag har funnit det — utropade han ändteligen; ckommen gossar, och alla Liffländarne reste sig. Fram med allt hvad af yxe och spade finnes i huset!, Befallningen åtlyddes; man stormade ut mot en hög stockar och pålar, som lågo utanför huset; innan kort var en aflång dubbel krets dylika nedpålad vid stranden. Deröfver hvälfde man svärfars uppdragna båt, och skoflar och spadar sattes i rörelse för att med jord tilltäppa mellanrummen mellan pålarna och göra den temporära fristaden otillgänglig för luft och regn, utom en öppning, hvarigenom man lutande kunde inkomma. Nu inrusade skaran i huset, en säng anskaffades med tillbehör, den sanslöse sjuke lades derpå och utflyttades i det jordtäckta gömstället. En stor lucka sköts för öppningen och de dystra krigarne stodo utanföre sorgsna och nedslagna, likasom vid en högtidlig likbegängelse. Bittra tårar framträngde ur Wolframs hjelteögon , krampaktigt tryckte han de knutna händerna mot bröstet och räckte dem sedan mot svärfadren och fästmön. cJag ber er,, utropade han med qväfd röst, avården honom, som jag har att tacka för lifvet och ändå mer. Svärfadren tryckte tigande hans hand; men Gertrud kastade sig i sin älskares famn. Var säker på att jag skall vårda honom som det vore du sjelf, sade hon. På en fem eller sex dagar blir han sådan han nu är, det vet jag förut, men har vår Herre unnat honom längre Lif) bryter sig sjukdomen fort., aGud välsigne dig, min flicka, ropade Wolfram. Alla återvände nu till huset, dit snart en svärm nya gäster ankom. Värden mottog dem med vanlig arughet, glad att hafva sluppit den fruktade gästen; men Liffländarne och deras anförare lade sig nu till hvila, emedan de tidigt nästa morgon ämnade fortsätta marchen till Carl Gustafs läger. An en gång gaf Gertrud sin fästman löftet att vårda hennes vän. Der låg Carl Gustafs vän öfvergifven i en jordkula, betäckt med bölder och sår, och hvarje dag den oförfärade Gertrud inträngde i kyffet för att efterse honom, vände hon suckande tillbaka och fruktade nästa morgon finna ett Lik. Men hans lif var deruppe beslutet. Han skullel ju visa Carl Gustaf vägen öfver Belt; han skulle utvidga Sveriges gränser till Skandinaviska halföns södra spets och föra den unge Carl XII tilll Dänas öfvergång och till segren. Sjunde morgonsolen hade uppgått, då den unga flickan åter dyster inträdde i grifthvalfvet. Till hennes glädjefulla förvåning uppreste sig den sjuke och frågade hvar han var. Snart sansade han sig till den grad, att han påminte sig sin ankomst till Preussens stränder, och med deltagande bruten röst frågade efter sin vän, Wolfram. Lika så våldsamt och ögonblickligt den häftiga sjukdomen angripit bjelten, så hastigt bröt den sig med en våldsam kris, det inre onda hade utbrutit och afföll förtorkadt, likasom fjäll; från grafvens brädd var den sjuke återkallad till lifvet. Blott en stark mattighet återstod; men redan dagen derpå infördes han . åter, genom dottrens bemedling, af den eftergifne fadren in i värdshuset och fick passande skötsel. Blott några dagar fordrades att åter-; gifva Dahlberg helsa och krafter; derpå kastade han sig på sin raska gångare och skyndade att uppsöka sin konung, under artiga bugningar af den välbelönade värden, och ett tacksamt afsked från sitt lifs räddarinna, hvilken blygsamt ålade honom framföra bref och helsningar till j hennes käraste. I l I Men det var ej Dahlberg förunnadt att så snart få afbörda sig sina förbindelser. Skynd-; samt fortsatte han sin ridt åt den punkt, der; Carl Gustafs och Fredrik Wilhelms härar förenat sig. Flera gånger under farden framträngde tårar i den menskliga hjeltens ögon, vid de ! förödelser han såg. De uppbrända byarna fram1 visade svartnade ruiner, på landsvägarna lågo , lemningarna efter sönderhuggna lik, till och med :; qvinnor och barn, sädesfält och ängar voro ned-1 trampsde och förstörda; ja sjelfva skogarnas! gröna hvalf vanställdes af en mängd upphängda ? menniskor. Czarneckis vilda band af Polacker, Cossacker och Tartarer, som kringsvärmat i trak-. ten, skonade hvarken vän eller fiende; och sjelf-. va Svenskarna hade under sitt återtåg och detlt fanatiska raseri, hvarmed Polackarna anföllol!l dem, glömt all mensklighet, och började veder-: gälla lika med lika. Kriget mellan båda folk-: slagen hade antagit en karakter på lif och död. l Dahlbergs menskliga hjerta sammanpressades un-: der harnesket och han trängtade från dessa upp-I rörande scener åter till stridens faror. Ifrig!