Aftonbladet – 4 januari 1841, sida 3

begagna tillfället att fly tillbaka till sitt fosterlands skaror. Man kunde så godt som se på dem, att de voro färdiga desertera nästa natt, — en sådan uppsyn visade de, då de förolämpande glädjeropen från det tredje bordet nådde deras öron. Detta var besatt af en tropp unga Liffländare, som just nu ämnade sig till Svenska armåeen. Här hördes lifligt skratt, prat och ju belrop, bägarne sammanklingade under högt utrop af Carl Gustafs namn, och ett par veteraner, at hvilka de unga stridstupparnes ledning var anförtrodd, kunde med möda mellanåt stilla sorlet med berättelser om segern vid Colombo, och det mästerstreek, hvarmed Sveriges Konung segrande slagit sig igenom Polackarnes öfverlägsna här mellan Weichseln och San. — Under allt detta vandrade den omtänksamme värden rundt omkring i salen under sorlet, skriket och skrattet, med en härförares spejande blick, som arrangerat sin här och börjat bataljen. An lutade sig den artige värden mot någotdera bordet för att tala vid en ropande gäst, än tog han på begäran en klunk ur någon bjudaude bägare, än framr trollade hans befallande rop, vid minsta vink eller önskan från gästernas sida, förfriskningar från de inre rummen likasom genom ett troillslag. Han var med ett ord en krona biand källarmästare, ehuru kanhända ej till husets trefnad litet bidrog, alt på hans kallelse hans enda dotter då och då visade sig. Då denna Junoniska skönhet, med biå ögonen, höga pannan och resliga vexten framträdde, ingaf hon till och med de råaste krigare respekt. Imedlertid höll hon sig hufvudsakligast vid Liffländarnes bord, och flera vänliga hviskningar mellan henne och de unga krigarnes anförare, korporalen Wolfram Eschenbach, förrådde ett godt förstånd dem emellan, äfvensom fadrens öga tycktes hvila med välbehag på de unga tu. Vare sig tärnans skönhet, eller fadrens och fästmannens autoritet, tycktes den vackra källarflickans närvaro utöfva en magisk verkan på de muntra krigarne, som nästan tycktes visa en sorts ridderlig aktning, då flickan närmade sig dem. Säng, skratt och hurrarop gingo imedlertid sin lifliga gång; man syntes här alldeles vara främmande för de två rysliga landsplägor, som då härjade Östersjöns stränder — krigets och pestens. Imediertid nalkades ett skepp stranden och landsatte en krigare. Den landstigne lät en matros taga sin rensel och följa sig i värdshuset. Det var, som man såg på hans drägt, cen Svensk officer, af en längd något öfver medelmåttan, liiliga blå ögon och en panna, som på en gång afspeglade det krigiska modet och den betänksamma forskningen. Det var den i vår historia sedermera så ärofullt bekanta Grefve Dalberg, då ännu blott ryttmästare och ofrälse. Matrosen återvände och skeppet stack åter ut i sjön. En Svensk officers ankomst frambragte straxt en stiltie i den förut så stormande glädjen. Både Polackarna och Brandenburgarna funno sig förlägna och började göra anstalter till uppbrott. Men då anföraren för den Svenske truppen blef de nykomne varse, flög han upp från sitt säte och nalkades honom med en vördnad, blandad med glädje. Dalberg återsåg också med nöje den gamla stridskamraten, som varit med alt vid Susmarshausen eröfra de Bäjerska krutvagnarna och båda krigarna — korporalen och ryttmästaren, tryckte hjertligt hvar-. andras hand. Utan krus satte sig Dalberg vid de Svenska krigarnes bord; mat och förfriskningar inburos skyndsamt af den artiga värden, som tycktes blifvit dubbeit glad att i den nykomne se en gynnare till sin tillkommande mag; och äfven dottren inkallades för att biträda vid gästens uppassning. Den ridderlige Dalberg hade redan genom ett par hviskningar af sin stridskamrat blifvit underrättad, att denne befann sig fången i Amors bojor och försummade ej att heisa sin väns fästmö med artigheter, och då och då med ett skämt, hvilket skön Gertrud besvarade stundom med rodnad och småleende, stundom med åter ett och annat qvickt genmäle, som visade att både Hf och eftertanka tagit sin boning under det blonda flickhufvudets lockar. De unga rekryterna hade aktningsfullt dragit sig undan till ett af de bord, som nu blifvit lediga; men deras ansigten lågade af glädje, att af den nykomne anföraren, hvars. namn redan af ryktet var dem kändt, blilvaj. införda bland Carl Gustafs segerrika leder. I-( medlertid hörde de medi glad uppmärksamhet , på sina anförares samtal om Svenska Konungens , ärofulla tåg och deras säkerhet, att han snart j skulle tukta de insurgerade Polackarna och brin. ga dem åter till lydnad. Man öfverenskom att ) rasta här på natten och följande morgonen bry-, ta upp. De kortsynte! De visste ej att dödens : engel sväfvade öfver huset och skulle nedslå q inom några minuter. ; Kriget hade till sitt biträde framkallat pe-t ÅL ( i I 4 sn ek 0 TT a — C.L 0 sten, för att vid denna tid härja Östersjöns södra stränder. Man skulle nästan tro Digerdödens dagar återkomma med alla de fasor, som trenne sekler förut bortsopat nära hälften af kristenhetens folkmängd. Oförmodadt, som ett åskans slag, infann sig härjaren öfverallt, i templens helgedom, i de glada lagen, 1 de förtroligaste kretsar, och grep sitt rof. Hastigt anfölls offret af illamående och vanmakt, fär