Aftonbladet – 30 november 1840, sida 2

förmåga sökt motsvara det. I andra länder, så representativa som icke-representativa, afgör ej Jagstiftningen sådana frågor, som angå ingenting mindre än hela industrigrenars och tusende sinom tusende medborgares väl eller ve, utan att först höra industriidkarne sjelfva, emedan många upplysningar, af vigt vid frågornas afgörande, icke kunna meddelas af andra än dem, som genom egen erfarenhet och praktiska handläggning inhemtat speciell sakkännedom; och ej heller anses det derstädes obehörigt, utan finner man det tyvertom i sin ordning och berömligt, att, under det sådana ämnen behandlas af Statsmakterna, industriidkarne, hvilkas intressen äro i fråga, opåkalladt lägga under allmänhetens och lagstiftarnes ögon de förhållanden, hvarom det är nödigt att opinionen upplyses. Sedan Herr Johansson vidare härifrån ledt sig till den slutsatsen, att Fabriksdeputerades manifest var en alldeles nödvändig handling, fortfar han som följer: Efter den protest, som Societeterna genom sina deputerade afgifvit emot detta våld — ty ett våld är och blir det, att vilja döma dem ohörda och frånkänna dem deras både i lag och billighet grundade talan, — så hoppas undertecknad, att något försök icke hädanefter skall kunna med framgång göras emot deras medborgerliga rättigheter, att fritt yttra sig i de frågor, som angå dem, och att till biträde dervid kalla den eller de personer, till hvilka de hysa förtroende. Finns väl en skymt af sanning i dessa uppgifter? Har någon nekat fabrikssocieteterna att uppsätta så många skrifter de önskat? Har tullkommitteen vägrat att emottaga eller ens att läsa deras till kommitteen ingifna anmärkningar? Har regeringen vägrat att mottaga socieleternas påminnelser vid kommitteens betänkande? Hafva boktryckarne vägrat att trycka societeternas skrifter eller har hofkanslern laggt något hinder i vägen mot deras utgifvande, eller bokhandlarne mot deras försäljning, eller tidningarna mot deras annonserande? Hafva Ständerna eller någon af deras afdelningar vägrat att afhöra hvad af societeternas eller deras biträdesskrifter eller åsigter blifvit i grundlagsenlig ordning inför dem föredraget? Eller är det måhända Hr Johansons mening, att han och fabrikssocieteternas deputerade ägt rått att omiedelbarligen uppträda inom representationen och drifva sin enskilda sak såsom ett femte stånd? Detta sednare vore då den enda förmån, som societeterna möjligtvis kunnat pretendera utan att erhålla, emedan grundlagen ännu icke tagit notis om Hr Johansson och hans hufvudmän; i allt öfrigt hafva de ju njutit all sin tillständiga rätt och kanhända ännu litet deröfver. Likaså fråga vi om någon kristen själ vägrat societeterna, att antaga så många ombud dem behagade, eller om någon, vare sig bland dem, som antaga eller dem som förkasta societeternas isigter, på minsta sätt missunnat dem att antasa Hr Johanson? För vår del kunna vi försäkra, att om societeterna vändt sig till oss med förfrågan i denna sak, och framställt hvilka åsigter le önskade framställa och på hvad sätt, skulle vi utan betänkande gifvit dem anvisning på Hr Johanson. Men då nu detta förutan societeterna fått sin Johanson, och Hr Johanson sina societelter, då emälde förening fått skrifva, trycka, kringsprida och hos auktoriteterna producera allt hvad de inskåt, huru kunsa då de eller han inför Svenka allmänheten uppträda och föregifva att nåson deras lagliga rätt blifvit dem förmenad? Denna fråga synes verkligen förtjena ett nytt nanifest. FR —— NM