Aftonbladet – 30 november 1840, sida 1

AUD VAT IUPCISC, SUVI UKALN. ALL HMHIiCLallisSna ARAB san vunnit, trodde Tal. hafva skett genom Brukssocietetens upptagna lån, och öfverlemnandet af dess hypoteks-kassa. Huruvida. detta vore nyttigt, berodde på, huru af denna societet medlen blifvit använda; men såsom farligt för Banken hade Tal. ej ansett det böra framställas. Realisationen var Tal, öfvertygad skulle äga bestånd. Tal. förenade sig med Hr Bergvall, och erkände, ått han ej visste hvad I som skulle förstås med reserv-fond, och hvartill den skulle tjena. Att förstärka metalliska kassan, vore ej nyttigt, och att uppköpa silfver, ville Tal. tro ej ) skulle behöfvas. I nödens stund vore bäst att taga ett lån. För närvarande vore omöjligt, att Banken I kunde komma i behof; och så länge rörelse-kapitalet ej utvidgas, skulle ej våda uppstå. Reserv-fonden: kunde derföre utsläppas i allmänna rörelsen, och användas till produktiva ändamål och näringarnes upphjelpande; hvarigenom också medborgerliga 1 andan skulle lifvas. Tal. förklarade öppet, att han I gillade Hr Agardhs åsigter, men ville hafva skilnad I mellan större och mindre företag. Skulle fördelning ske provinsvis, så borde afsättas en summa för större företag. Tal. tillstyrkte, att Ståndet skulle inskränka sig dertill, att vinsten ej är för Banken nödvänI dig, utan skall användas till !; årligen, för befrämjande af allmänt nyttiga företag. Prosten Breriin ansåg sig böra svara för BankoUtskottet, som blifvit antastadt, och tillkännagaf, att han såsom reservant ej deltog i tillvitelsen. Förra gången betänkandet i Utskottet förevar, hade man der stridt om behållandet af en del af vinsten i Banken. Pluraliteten delade dock ej någon farhåga, men i en reservation yrkades, att Bankostyrelsen skulle ingifra redogörelse för de förändringar, som Bankoverket undergått sedan realisationen. Och då många trott, att käpitalerna voro skrinlagda, hade Utskottet ej opåkalladt visat, att de verkligen kommit i rörelse. Då vore det också nödvändigt att få stadgadt, det vinsten ej kunde användas, utan i mån af dess inflytande; men att tala om den gamla och nya räntevinsten hade Tal. ansett för en ordlek, då den gamla redan vore i allmänna rörelsen. Derföre vore bäst att undvika både nya och gamla, och säga: i följe af Bankens ställning, kan så och så mycket användas. Tal. instämde med Hr Nordeuankar. Talaren ville helst, att den skulle användas till allmänt gagneliga ändamål. Prosten Gumelius ansåg vinsten böra användas; men huru, var ej Tal. säker. Tal. ville dock ej instämma deri, att allt skulle utdelas på provinserna; men ansåg bedröfligt, om Banken skulle behöfva anlitas för statsverket. Om en del skulle överlemnas dit, och en del åt provinserna, vore väl sammå sak, men ej samma afsigt. En del trodde dock Tal. böra utdelas, men så som provinsens egne invånare finna behöfligt. Dervid vore dock nyttigt att afse lättade kommunikationer, och näringarnas understöd, och således större behof, hvarigenom kunde undvikas för mycken splittring, som skulle blifva en följd af fördelning på kommunerna. Vid ämnets behandling af Ekonomiutskottet hoppades Tal. få tillfälle vidare yttra sig. Prosten Tunelius hade instämt i Hr Nordenankars reservation, och vidhöll sin åsigt. (De reserverade medlen kunde användas; men derinom borde också frågan hållas; ty förslag, rörande användandet, tillhörde Ekonomiutskottet. Prosten Ödman delade samma öde nu, som förr, eller att vara af olika mening med Ståndet. Om Hr Nordenankars reservation var så nyttig, var ej så gifvet. Tal. skulle vara nöjd, om reservanten yttrat, att vinsten borde användas till produktiva företag; men nu säger han, att den skall användas till för staten nyttiga ändamål, och slutligen, att den skall öfverlemnas åt staten. Derom var Tal. ej af samma tanka. Den lyckiga belägenheten berodde nämligen på tillfälligheter, af Brukssocietetens hypotekskassss nedsättning i Banken; och det borde väl ej lemnas utan uppmärksamhet, att räntor skola utgå. Man hade också sett, att Bankodiskonten behöft hjelpas; och om en priyatbank skulle gå överända, som man sett kunna ske, så vore väl hafva en reservfond. Besynnerligt fann Tal., att man ej kunde leta sig fram till metalliska kassans tillstånd. Tal. hade af Hr Heurlin hört, att Banken ej borde befatta sig med silfverinköp. Detta vore dock alldeles emot dessreglemente. Bankostyrelsen borde dock dermed vända sig till enskilde affärsmän; men att dessa ej utan fördel kunde. inlåta sig i sådan afhandling, vore gifvet. Farligt vore också, att med sådane inköp vänta till yttersta behof; men nyttigast och nödvändigast att begagna sig af lycklig kojnunktur. Ofördelaktigast vore väl fastighetslånerörelsen; men då ett lån ej får gå till högre, än 6000 Rdr, vore ej för mycket sörjdt för landbrukarens behof af amorteringsfond. Hade lånesumman varit större, hade ställningen varit bättre. Äfven ansåg Tal. det hafva varit väl, om hypotcksföreningar der kunde få kreditiver. Genom lån till jordbrukare vore eljest enda sättet att föröka fonden. Tal. biföll betänkandet. Deruti instämde Hrr Björkman, Lindmark och Gahne, med flere. Prosten Lundblad ansåg, i fall bankovinsten skulle länsvis utdelas, att det skulle blifva svårt för länsstyrelseena, att dermed taga befattning. De skulle få sammankalla kommittter för hvarje län, och kanske ej ändock bringa till någon öfverenskommelse om utdelningen. Men då vinsten uppkommit af bankooch diskontlån, borde den också komma dem till godo, som deraf begagnat sig, det vill säga den jordbrukande befolkningen. Deri hade Tal. också i förra gången afgifvet förslag varit af flere bönder understödd. Eljest ville Tal. ej beröfva Banken sin vinst, utan bifalla betänkandet. Biskop Aedren instämde i de fleste Talarnes mening. En roseryfond borde ej finnas. Tal. hemställde, huruvida det skulle vara enligt med Bankens rörelse att föröka fastighetslånefonden, och fästa kapitalerna på så lång tid, som 30 år. Tal. tillstyrkte, att vinsten måtte användas till allmänna anstalter och arbetsförtjents befrämjande inom fäderneslandet. Deri skulle ligga ett frö till vigtigindustriel utveckling. För öfrigt ansåg Tal., att statsverk och statsbank borde vara förenade. Hvad nu fördelningen eller användandet af bankovinsten anginge, tillstyrkte Tal., att Ekonomiutskottet derom må afgifva förslag. Banken, som eges gemensamt, borde, sedan Statsutskottet fått hvad som till försvarsoch undervisningsverken behöfdes, hvad bea samt nNvffi0Aa ÄN hOlffan msnvsgn AA