Aftonbladet – 12 november 1840, sida 1

Uppskofvet vore icke utan äfventyr. Talaren önskade derföre uppriktigt, att ett reformförslag, utan öfverdrift, men sadant tiden det fordrar och behöfves, må kunna vid denna Riksdag uppgöras och antagas. EU annat tillfälle kunde blifva mindre lämpligt. Pionum den 27 Oktober. (Slut fran Tisdagsbl.) Biskop H-urm trodde sig ej hafva något nytt att säga, och ej kunna siga hättre än föregående Talarne. Andra orsaker förmådde honom att bryta sin tystnad. Samhällsfrågan vore väl i sig sjelf vigtig, men vigtigare nu genom biomständigheter. I historien hade Tal. läst de olika representationsförsök, som blifvit gjorda, och under viss tid, vissa förhållanden kunnat sig göra gällande; men de hade behöft reformeras. Om de rönt förgängligheten, hade de dermed ej förlorat sitt värde, såsom varande realisationsförsök af ideen, och hade derjemte den negativa nyttan, att varna och förekomma misstag, och borde tillika gifva aktning för andras öfvertygelse. aSiriden mellan olika tecrier och meningar må gerna; höras,, fortfor Tal., ty der gäller mensklighet, men derföre må ingen pålägga despotisk makt. Hvar och en Lar rättighet, att fordra aktning för sin öfvertygelse: hanc veniom petimusque damusque vicissim. Men utom Ståndets, fortfor Tal. med stegrad stimma, chafva flere uppstått, som tadlat allt, som svänga! sig med menviskorått och personlighet, och hvilkas motständare ofta stamjHas med fiender till fädernesisod och rättvisa Bet var detta, som hade påkallat hans ytuanae. Öfvertygelsen kunde misstydas:! och tmnisskannas, men detta vore ej farligt. Svenska folket kade för mycken upplysning, älskade för mycket sitt iland och sin friket, för att lyssna till sådant. Ginge det till yttring, så skulle våldets makt ci blifva langvrarig. Efter detta öfvergiek Tal. till Utskottets betankande, och ville då ej förringa dess förtjvuster. — Utskottet hade velat något innerligt godt; men Tal. ville pänunna, att Sverge vore mo-; narhiskt. Oi Tal någen gång saknat ordning, Vore det hans fel, men eijest bade han saknat sammanhang mellan premisser och konklusion. Var likväl öfsvertygad, alt äen tid ej vore låugt afägsen, då Utskeltets åtgärd skall vinna en förtjent aktning.: eimedlertid skall, fortfor Tal, charigenom frid och; lugn vinnas mellan de olika meningarne och en re-: presentatioustörandring blifva möjlig., Förklarandet, att det närvarande ej duger, vore en bård dom, och: ej bevisadt. Denna dvm funnes ej i nationen, der; manga tj kjort sig reda för konstitutionen; utan. missbelitenheten anginge mera riksdagarne, som ko-: sta niycket och ge så litet. Men i seänare tider. hade också uppstått en borgareklass med rättvisa: anspråk; äfven der vore dock missbeläteuheten ej en gang sä bögljudd. Man säger väl, att den när-varande cj kan astadkomma nägot godt, men Tal: frågade, cm ej secan 43809 nägot gvdt skett. wÅri; det en sanning,, fortfor han, aatt bördorna blivit. ökade, att byråkratien tilltavit. och att mycket kannes så tryckande Dessa beskyltningar voro otack-i samivet emot svenska folket, dess Konung och met Gud. Vid riksdagarne hade öfvermodiga menniskor. fratmträdt, klagat öfver allt och veiatininska KOM gamakten, och sedan velat beherrska olika tänkarde.j Hetta bade dels varit orsaken till revolutioner, äels! till maktens ökande. Personlighetens begrepp hade,! fortfor Tal. vidare, under franska revviulionen ut-: bikiat sig; men från allt sådant, som der inträttat,: bad ban en mild körsyn bevara oss. Denna personlighet vere en form på rättigheter, eller de vilbor! hos subjektet, hvarförutan inga rättigheter gitvas ) Al hos personerna funnes ett förnuft, läg i jemn-; liksbetsideen, men ej att de skola hafva lika rvättig-! heter. AU eljest på personligheten grunda läran: om liha rättigketer och jemniikhet, vore ej rätt. En: stor borgerlig frihet kunde ega rum äfven I despo-j tiska stater. Personligheten vore någonting abstrakt! hvarpå ingenting hbunde grundas. Derpå ötvergick ! Tal. till ordet rationellt, och frågade, hvad dermed: kan menas. Menades nämligen dermed, aut man: isgt en princip till grund, så pussace act ej på Ut-! skuttets förslag, der den ej blifvit följd — Menades dermed åter: det läter tänka sig, så funnes ej deri, någontiug. Men man menade förmodligen dermed; Gelsarima, som oprioristiskt, utan afseende på erfarenbet. Ideen om samhallet lage väl i förnuftet,! men ej huru dot skall ordnas. Utskottet haue förmodligen, fortfor Tal., menat, att detta vore det enda förnuftiga. Man hade vidare talat om rättvisa och röstråttighket genom alim sna vat, uttryckt, att; en hvar bar välrättighet. Aten, fortfor Tal, det vore rättvist, att den fattige hade lika rätt med den: rike, den låge med den höge. Duck det vore ucn i qvalificerade personligheten, som hade valrattighet.! Andra känna vi dock iche, fortfor Tal.; men månne! ej dessa predikater aro nägot i e:farenbeten gitvet?) Eu sädan person skall val välja och väljas; men Ut-; skottet hade då bordt bevisa, att Stånden ej äro qva-; lificerade. En värd Talare hade yttrat, att det vore: den moraliskt qvaliscerade persouligheten, som skall: väljas; och hvem önskade oj, at det vore sådan?! fortfor Tal, och jag vilie tillägga den upplyste. Men, : huru bäst kunna uppsöka sådane? Sker detta ge-: nom allmänna val? Månne ej troligare genom stånds-: val? Dock, om vår bestämmelse äfven ej ar annat,:! än att söka realisera drömmen till ett Guds rike på! jorden, så blefve dock ej att inträda deruti förrän! på andra sidan förgängelsen. Men hvilken vore! den bästa, der mest rationella representation? För alt besvara detta, hade man först att besvara: hvad: är statens ändamål? och sednare: huru vinnes detta ! ändamäl? och med detsamma vore man inne på e : serskilda sätt, hvarigenom staten realiseras. Utskot tet hade då begått ett stort misstag. Historien lärer nämligen, att ideella ävdamål endast approximativt, kunna vinnas. Ett representationsförslag kunde tan-! kas ideelt; men, fortfor Tal, försök ej införa det: på jorden. En representativ författning måste sluta; sig till föthållenden, som finnas, lokal, klimat, reli-! gion, seder och fördomar, m. m. För att ifrån Paris kunna införa en statsförfattning, fordrades också, ! ait alla skulle kunna böja sig efter den. Men Fur-. synens vishet vore stor, som låter menskligheten ut-: vecklas under mångfaldiga, olika former. Iafseende: på statens ändamål, instämde Tel. närmast med Hr! Dahlgren. Det ligger inom menniskoförnuftet en ide, can, dat vill eanlsaras — Deri läg både orsak och ä