Aftonbladet – 12 november 1840, sida 1

RIXSDAGEN. : PRESTESTÅNDET. Plenum den 24 Oktober. : (Slut fr. Måndagsbl.) Lektor Lourenius, Utskottets memorigl hade utom andra obestridliga förtjenster äfven Uen, att i afseende på antagligheten föranleda, såsom Talaren förmodade, ett nära nog likartadt, omdöme från pluraliteten af Riksförsamlingen. Afven flere af det Stånd, till hvars intresse arbetets resultat utfallit, torde betänka sig, innan de antaga ett representationsförslag, bvilket icke har ett säkert fäste i det allmänna tänkesättet, och för hvars närmaste följder Utskottet icke vill ansvara. — De största och mest ingripande reformer inom menskhligheten hade anslutit sig till redan gifna och befintliga inrättningar och förhållanden, och från grund af dessa öppnat högre och friare banor för slägtets sträfvande till fullkomning. Det var ej ett nytt slägte för handen, utan alltid det gamla, som ej kunde lösslitas från det närvarande och med ens försättas i ett framtida skick, utan blott småningom och på naturernlig våg dertill framskrida. Detsamma gällde om de enskilda folken. — Då här nu icke var fråga om en omhvälfning uten en ombildning af den bestående ordningen, så borde före slaget till en Dy representation ej uppgöras på blotta förutsättningar, med försakande af all erfarenhetsgrund och förkastande af de elementer, som redan till största delen förefinnas. Utskotlet hade såsom grund för valoch representations rätten antagit personligheten, qvalificerad genom 21 eller 25 års ålder och 2350 Rår fast egendom. Fanns det öfver allt inom denna massa af individer den insigt och det oberoende, som samhället bör fordra af dem, hvilka skola å folkets vägnar voka för allmänt väl? Utskottet kunde icke försäkra derom, men trodde, att ett folks politiska uppfostran bäst göres i de samfålda valens skola. Det skulle såtedes ligga i sjelfva institutionen en angans kraft till nationens pånyttfödelse. Möjligen, dock sattes detta af mången i tvifvelsmål. Talaren ansåg, att samhällsformerna äro, såsom allt menniskoverk, underkastade vansklighetens lag. De hade sin tid och utöfver denna vore det förmätet, att tillkämpa dem varaktighet. Reformer vore någonting nödvändigt i de menskliga tingens ordning. Julängre de uppskjutas, desto radikalare blifva de, desto större brytningar föranleda de. Att ett undantag från regeln skulle göras af vårt närvarande representationssätt med dess många brister och lyten, insäg Talaren icke; men allt detta oaktadt kunde han ej antaga Utskottets förslag, emedan det gick utöfver tidens både fordringar och resurser. Utskottet hade sjelft upplyst. huru den Svenska nationalrepresentationen utbildat sig och dess närvarande elementer successift framträdt. Det syntes Talaren, att ett nytt nu egentli gen vill göra sig gällande, nemligen de hittills orcepresenterade medborgarne af den så kallade medelklassen. Gick nationens kraf för närvarande längre i detta fall? Talaren trodde det icke. Mar borde derföre inskränka sig till upptagande af detta nya element och gifva åt dem alla en bättre och tidsenligare form för deras inbördes verksamset. Med få ord ville Talaren uttrycka sin tanka härom. Al sjelfskrifvenhet upphör och alla representanter väljas. Valvätt utöfvas af de ungifnn klasserna, men bvarje klass väljer icke blott inom sig, utan äfven inom de öfriga, på det intet ensidigt intresse nåägonstädes må få öfvervigten och på det hvarje representant ma vara ett alla medborgareklassernas ombud. Representantförsamlingen fördelas på tvenne kamrar. Detaljerna häraf kunde, såsom af andra Talare redan utförda, lemnas å sido. — Bvad framtiden bär i sitt sköte, kunde den närvarande icke afgöra eller anticipera. Måhända. skulle den tid komma, då ett förslag, sådant som Utskottets, vinner ett allmänt bifall: Det hade då i detta bifall en garanti för sin ändamålsenlighet, för sin antaglighet. Anpu var denna tid icke inne. Stotslifvet behöfde dertill komma på en vida högre ståndpunkt, än det nu innehar. Men häraf följde icke, att man hör uppskjuta hvad som nu kan och bör göras,