Aftonbladet – 9 november 1840, sida 3

Vindskammar-fantasier. Under denna titel förekommer i sista numret af Tidning för Fahlu län och stad följande humoristiska uppsats: aMånan sken så vackert in genom fönstret och spridde sitt melankoliska sken på den motstående kakelugnen. Vinden sorlade behagligt i denlummi-: ga lönnens stolta krona, hvilken stundom gaf en slängkyss åt takåsen, som å sin sida syntes temligen kallsinnigt emottaga den artiga hyllningen. Pipan hade nyss slocknat och jag satt i soffhörnet, fördjupad i betraktelser. Tusende ämnen hvimlade om i min öfvervåning, och den ena betraktelsen aflöste den andra, tills dess slutligen tankarne fixerades på en enda punkt, och denna punkt var ingen annan, än fäderneslandet. Dess ställningar och förhållanden lågo mig om hjertat och ofta voro de föremålen för mina ensamma funderingar om qvällsqvistarne. Så tänkte jag äfven nu: O — lyckliga fädernestand! Huru ljuft hvilar du ej på dina lagrar, och bäddad i fredens mjuka bollstrar, är din sömn lugn och rolig, som det slumrande dibarnets. Dina väktare äro ej trötta; vid vaggfoten sitter din hulda amma, Aug. v. Hartmansdorff, och lullar dig till söms med visan om ditt välständ och de dinas sällhet så i palatset, som i kojan. Ännu är ej sista skärfven uttagen, hviskar han i ditt öra, och det perlband af besparda dukater, hvilket hänger kring din hals, kan lätteligen en gång till förlängas, blott denna sista skärf varder utmätt. Dock vaknar du småningom upp ur din ljufva sömn och gråter, men din trogna amma visar dig då en stor gul bok, och af den bjerta färgens prakt bedårad, ler du åter gladt och ropar: lull, lull, lul!, så grannt! Och nu öppnas dörren till din sofkammare och Presteståndet träder in, tryckande fridens kyss på din panna och kärlekens på ammans mun. Nu varder det välsignelse i huset, och af sina sida kappor göra dig Herrar Doktorer ett sprittsprångande nytt sidentäcke och insyvepa dig deri. Du får leka med de granna korsen på Bisparnes bröst, och seende välmägan lysa i deras månskensanleten och vara bosatt i deras välrundade magar, tror du att den hjord, som så kan föda sina berdar, måtte också sjelf vara både frodig och tät i ullen. Men ändteligen stiger du upp och sittande på ammans knä, blickar du ut på gatan. Och der går en utsyvulten skomakare, hvilken supit upp allt sitt goda på krogen, men nyss undertecknat en petition till Hans Maj:t, hvari han bedyrar sitt obestånd hafva kommit från den förderfliga näringsfriheten. Han, arma satan, är icke i stånd att få halfsåla en sko en gång åt stadsboerna, ty en fuskare, som sitter 4 fjerdingsväg derifrån, har dragit till sig alla hans gamla kunder. Förvånad blifver du varse den bedröfliga figuren och jemför honom med de granna herrarne inne hos dig. Men innan du hinner fråga, ropar din huldrika amma: Se der ett lefvande exempel på den utropade friheten! Hade det varit stadsboerna ålagt att endast hålla sig till stadens skomakare, så lyste nu icke väder och vind igenom den olycklige stackaren. Och prelaterne buga sig vid detta ammans tal, och du nickar belåten åt den säkra och ofelbara upplysningen. Men i detsamma kommer tvänne sgtadstjenare med en bonde emellan sig och föra bonom till gäldstugan. Ett missvextår hade inträffat, och då Kronau tagit nästan allt det lilla, ban hade skördat, och presten återstoden, måste ban kasta sig i köpmannens armar. Denne släppte icke det goda tillfället ur händerna, och nu genom ett nytt missvextår urståndsatt att betala sin skuid, må