Aftonbladet – 6 november 1840, sida 1

(Slut från JE 254.) Prosten Osterman kunde ej godkänna Utskottets förslag. Det utginge derifrån, att individen vore! den, som skall representeras; men om denna sats befinnes vara ogrundad, så kunde han ej heller antaga förslaget. En princip, sådan som Utskottet hyllat, som lemnar så mycket inflytande åt den stora obildade massan, skulle i sin tillampning leda till stora vådor och möjligen till anarki, och kan åtminstone cj vara ändamålsenlig. Utskottet yrkar först, att enhvar, utan afseende, skulle vara delaktig i rösträttigheten, men har sedan uteslutit genom en valcensus alla dem, som cj äga en viss förmö genhet, och dessa voro många. Förslaget innehåller också, fortfor Tal., inga garantier för skicklighet och oberoende; oeh ogillade han allt hvad U:tskottet talat om personligheten. Sjelfva ordet National-representation betecknade ju, att det är nationen i sin helhet, som skall representeras; och I borde således en national-representation bestå i den .lefvande organiska föreningen af allt till ett helt. Utan intressen kan intet samhälle tänkas eller hafva bestånd, och hvarje sådant borde hafva rätt att uttala sin mening, och i den mån detta vinnes, i samma mån vore också det hela representeradt. Tal. vilie väl medgifva, att det närvarande är ofullkomligt, men ej att det är i sin princip oriktigt. Det kan förbättras, men ej tillintetgöras. Den gamla fyrdelningen skall i alla fali bevaka sina fördelar. Ett klassvis upprättadt representations-förelag hade derföre. gjort sig mera förtjent af nationens tacksamhet. Detta förslag vore åtminstone alldeles o; lampligt och overkställbart. Den talrikare klassens öfvervigt skulle ej leda till några lyckliga följder. I i Norge vore annat förbållanda, än här, der den skulle bevaka sina enskilda intressen, på de andra klasI sernas bekostnad. Tal. ville derföre bibehålla ståndsj eller klass-val; men huru detta bäst skulle tillvägai bringas, var bonom ej så klart. Börds-prerogativets upphörande och valrätt inom hvarje klass serskildt skulle bidraga dertill, att alla intressen blefve rätt representerade. Representanterna skulle samlas på ett eiler två rum. Skälet för ett tvåkammar-system hade Utskottet icke vederlagt. För detsamma och dess enkammar-system var det deremot naturligt, att massans representanter skulle i massa sammanträda. Tal. gillade, att en modererande kraft finhes, till betryggande af minoritetens rätt; men hvaraf denna skulle bestå, vågade Tal. cj afgöra. Till större delen borde den kanske väljas af nationens representanter och till en del af Konungen. Dermed var diskussionen öfver Representationsförslaget denna gängen slutad; och förklarades skola fortsättas nästa plenum. Under tiden hade från Konungen änkommit de propositioner, som redan varit i bladet refererade. Plenum den 24 Oktober. Diskussionen öfver Representations-förslaget fortsattes denna dag. Prosten Scdner talade först, och ansåg sig ej blott! hafva rättighet, utan äfven skyldighet, att i ett så vigtigt ämne uttala sin öfvertygelse. Oro och missbelåtenhet hade öfverallt låtit höra sig; och då KonI stitutionsUtskottet trott sig finna roten härtill uti hittills varande fyrdelningen, så hade detsamma, BÄr det söker afskaffa den, gätt rätt tillväga, och borde, I ej derföre få förebråelse. Det vore nödvändigt, att trädet med roten uppryckes, och flyttas åt solsidan. ,Strömmar af blod, som i andra länder flutit, stode för oss såsom varnande exempel. Med suckar emotser folket, på många ställen, den blifvande RiksdaIgen, och förutser endast skatter och nya pålagor, I som följden och frukten deraf. Det vore då hög tid, att deråt egna uppmärksamhet. Utskottets förslag kunde dock ej antagas. Allmänna valrätten; måste förutsätta sådana qvalifikationer hos de val-; bara, och äfven de väljande, att de kunna deltaga ij I representativa förhållanden. Men huru litet hade i I vårt land blifvit gjordt derför! Blefve en gång folk(undervisningen och kommunal-väsendet befordrade och verksamma, kunde förslaget blifva antagligt; men att innan dess vilja våldsamt sönderbryta det gamla, vore orådligt. Det ligger, fortfor Tal., nägot vördnadsfullt, ja, nästan heligt i det gamla; och I ståndsförhållandena och klass-valen voro fastväxta med nationen, och kunde ej med peundrag bortstrykas. Missnöjet härledde sig från en obehaglig konflikt emellan båda statsmakterna, och den tröga arbetsmethoden vid Riksdagarne. Det kunde der-) före bibehållas, om Representanterne inskränktes till lika antal af hvarje Stånd, och de hittills orepresenterade upptoges, antingen fördelade på de andra Stånden, eller utgörande ett serskildt. Sedan desse sålunda valda Representanter samlats, skulle all skilnad i stånd försvinna, och deras rådplägningar hållas på en kammare. Stånds-intressena, fortfar vidare Tal., skola stå eller falla, endast i den; mån de öfverensstämma med det hela. Men den, som ej vill på något sätt frånträda det föråldiade, har ej något godt att försvara. — Enkammar-systemet gillade Tal. således, och fruktade ej att det, I bär tillämpadt, skulle blifva farligt; ty man kunde ju vid förekommande vigtigare ärenden vidtaga sådana åtgärder, som nu äro gällande, i afseende på : grundlagsförslag. Om sedan Riksdagarne återkomma hyartannat eller tredje år, så skulle nationen hafva vunnit hvad den önskar. — För öfrigt instämde Tal. med Hr Östberg, att, om PresteStåndet vill ljakttaga sitt kall, det har någonting vida högre att sysselsätta sig med, än att vid Riksdagarne strida om enskilda intressen och fika efter hofutmärI kelser. Dr Tiomavrder förklarade Utskottet sin erkänsla för dess förfarande i sitt förslag, och ansåg sig ej I behöfva loforda den stora sakkännedom, som der Iröjer sig. Hvad först vidkom principen, så hade! I Utskottet gjort sig en mycket hård beskyllning. Det I beskyller sig nemligen för personlighets-prineipen, men har gjort sig orätt; ty den har ej blifvit följd. Den skulle innefatta hvars och ens lika rätt, och, I som Utskottet yttrat, stå i förhållande äfven till I skyldighet och pligt; men den mäste också stå i förhållande till förmåga; ty har man ej vingar, så kan man ej flyga. Utskottet måste således äfven hafva antagit en allmän förmåga, som, vidare och I konseqvent utförd, skulle leda till den satsen, att I regeringen Vore det lättaste. Men Utskottets me-!