Aftonbladet – 29 oktober 1840, sida 3

gar, för att späka sitt. kött och göra bot ch bättring, frestade på att längre tider uppehålla sig 1 beständigt stående ställning högt uppe på branta bergspetsar, pyramider, gamla pelare, — har bragt henne på åtskilliga underliga funderingar; hon börjar komma på den öfvertygelsen, att man ovilkorligen måste döda köttet, på det man må rädda själen, och hon finner i vissa ögonblick, såsom nyss, det till och med vara en himmelskriande synd att vara så vacker som hon. I denna sinnesstämning utbyter hon nu den granna togan mot en simpel drägt af snöhvit ull och begifver sig ur staden ut till en kulle vid Nilfloden, der den helige mannen Petrus, på spetsen af en gammal pyramid, håller sina straffpredikningar för en mängd gudligt folk, som, för att uppfånga orden från hans läppar, stå än här, än der på pyramidens trappor, insvepta tätt i sina varma kappor; — det är nemligen en kulen morgon, och den mest brinnande och varma andakt hindrar icke från att frysa rätt hjertligt till och med vid fem, sex grader blidt Celsii. Dschjura lyssnar här med de andra mycket uppbyggd på en lång oration al styliten, deri han alldeles ojemnförligt skryter öfver hvad han är för en kaxe vid sidan af det öfriga elända menniskoslägtet, talar om huru han redan som barn röjde de herrligaste anlag för att bli någonting rätt stort i herranom, hur han älskade det fria fältet framför den trefaldt fördömda stadens gränder och palatserna, hvilkas pelare och synnerligast tak han aldrig kunnat lida, — det är en skröplig himmel utaf lera! — och hur han en vacker dag gick utom tullen, strök stoftet af sin fot och steg upp på pyramiden, der han tänker stå orubblig, med aldrig omvänd panna, tills han — stupar. Under det Petrus som bäst orerar, anländer till stället den sköna jägaren Florus, som varit ute och jagat gaseller. Hans stöflar med ett band tillhopasnördes och spitsades af kopparns röda glöd, och kring den vandrande gestalten rördes en ledig jagtdrägt, kort och purpurröd; ett skärp af silke var kring midjan lindadt och hvarf i hvarf uti hvartannat vindadt., Den granna ierren kommer minsann just som kallad, ty en krokodil är just i detta ögonblick på vägen att anfalla Dschjura, som ligger försänkt i stylitens åhörande på pyramidens lägsta steg, och Florus får nu tillfälle att göra ett mästerskott. Den sköna flickan vaknar härvid ur sitt grubbel, och sedan hon hälsat rädd på sin tillbedjare, som så skickligt frälst henne undan odjuret, framläspar hon några brutna ord af tacksamhet. Florus låtsar vara stött för hennes besynnerliga tillgifvenhet för den gamle Petrus och hans osmakliga läror, och frågar ironiskt, om icke hon skulle tyckt mera om att hafva blifvit krokodilens rof och blifvit sin kropp, den stygga, stygga, qvitt. De båda älskande blifva likväl snart sams, och Dschjura lofvar Florus en rendez-vous ännu samma qväll vid hans jägarhydda, för att dricka med hoI nom tre spelsglas cypervin. Detta var Nihil privativump, det privativa Intet. Kommer så Nihil negativum. Florus och Dschjura sitta tillsammans i det gröna och språka om allehanda. Samtalet ledes äfven här så småningom på religion och dithörande ämnen. Florus, som en äkta skepticus, gör sig rolig öfver allt hvad gudar heter, såväl oxen Apis, de heliga kattornz, ödlorna och tranorna, som aJuden Jesus, om hvilken han slutar med att yttra sig till den grad frivolt, att Dschjura rent ut förklarar sig skola gå sin väg på eviga minuten, om han icke innehåller med sitt begabberi. Den sköna vill likväl först göra ett försök att taga honom rätt på det ömma och omvända honom till den sanne tron. cAr Gud ej . . . Hon höll inne, blek om kinden; är ej till? Hvem gör då Petrus rikast af alla menniskor på jordens klot, han, hvilken eljest är i armod likast de svalor små, som ,bygga kring hans fot! . . . . . . ee so 8 ee . 2 ss Åck, Florus, om du trodde! O, om vi trodde lika, jag och du! En Gud? ack, hviska ja uti mitt öra! Den kyss, som iji afvast jag och varmast eger, är din, om han ett ja ifrån dig stjäl! Flickan blir under denna sin omvändelse-ifver ordentligt rörd, sluter den älskade isin famn och börjar gråta. Men Florus, som under allt detta haft helt annat i tankarna, än Dschjuras mystiska . . ., och blifvit alldeles betagen då han Corso. . . kännt sitt hufvud nederdyka i vågorna af hennes svandunsbarm, kännt mjella handen sina kinder smeka och andedrägten flägta len och varmp, drager den huida svärmerskan ner till sig i gräbetäcker dess mun med kyssar, och låter devil behändigt safir-agraffens regel på hennes toga springa undan medelst ett tryck med fingret so cvocv