Aftonbladet – 29 oktober 1840, sida 3

ledningar. Ve Te mmsetekln———— LITTERATUR. Nihilationer, (3:dje Skiftet af Natt och Dag,) af O. Fryxell. Det har mer än en gång, vid de tillfällen då Hr 0. Fryxells poetiska kompositioner tagits under någon skärskådelse och granskning, varit anmärkt svårigheten att finna ett milt för denna litteratörs sannskyldiga författarehalt. Hans poesi är ojemnheten sjelf, och om någonsin den satsen gällt, att mellan det platta och sublima blott är ett steg, så är det i fråga om Hr F:s snille-alster; det ena ögonblicket låter han oss flyga högt upp i skyarna, det nästa låter han oss falla och slå oss flata som pannkakor; han eger stundtals ider af blixtrar, sådana som ingen af epokens yngre författare har briljantare, och deremellan bjuder han oss, såsom det vill synas, fullkomligen de bonne foiv de mest misslyckade och rent af enfaldiga saker, sådana man knappast träffar värre hos en Haqvin Bager eller Bjugg. Beskedligheten har velat förklara det så, att hos Hr F. verkligen funnes inneboende en högre skaldenatur, men hvilken icke ännu lyckats fullkomligt bryta sig ut ur ett ovanligt hårdt och skråfligt skal; men när skall då detta lyckas för den? och månne det icke rättare ser ut, som finge man här vänta till domedag? Ar det icke räsonnablare att söka härför någon grund i en Hr F., med alla dess skaldiska anlag, — dessa må vara så stora som helst — vidlådande ohjelplig brist på estetisk urskiljning och smak, samt ett missförstånd om hvad som är sann och förnuftig, hvad som är falsk och dum originalitet? Det nya poem, Hr F. under ofvanstående titel utgifvit, besitter måhända i högre grad än något af häns föregående denna egenskap alt sätta en recensent i bryderi vid afgifvandet af ett total-omdöme öfver detsamma och dess författare. Det eger partier af, jag tror, större förtjenst än något annat af Hr F:s poetiska arbeten, men det eger äfven lyten al mera påfallande och skrikande natur än man tillförene haft att förevita honom. Det är en vidunderlig bukett af de täckaste törnrosor och dettorraste och fulaste granris om hvartannat, det är en jemn vexling af de vackraste löften och de fatalaste dementier af desamma, det är i sanning att ordentligt göra en rasande! Jag förbigår den olyckligt mystiska titeln Nihilationer,, som lärer skola betyda: förintelser; eller någonting dylikt dunkelt och djupt metafysiskt, äfvensom de ännu oefterrättligare öfverskrifterna på styckets tvenne afdelningar, nihil primativum och nihil negativum), och griper mig ofördröjligen an med sjelfva poemet. Det är den stora och vidtberömda staden Memfis. En ung skön flicka vid namn Dschjura sitier för stålspegeln och gör sin toiiett, i afvaktan, som jag förmodar, på sin älskares, den artige Romaren Flori ankomst. Detta berättas i verser, som skulle göra heder åt hvilken som helst af våra ulmärktaste skalder: jag väljer bland flera endast dessa följande: Den skiner, spegeln, kringhvärfd af en ranka af mattadt silfver, smygande och lätt: dess blad och blomsterknoppar glittra blanka och svälla här och der till en bukett. Men uppå skifvans vida plan sig målar det minsta troget af och återstrålar. Om fingret hon i negerpulfret doppar, så rör ock bilden vid den svarta sand, och när hon aromatisk olja droppar uti den lilla gropen af sin hand, snabbt härmar den i stålet hundna anden den gula flaskan och den hvita handen. Dschjura virar om sina lockar en snodd af perlor, binder med purpurband sandalerna på sina fötter, och fäster med strålande demanter omkring sig en toga af mildrad asur, spelande i grönt Och hon betraktar sjelf med välbehag 1 spegeln sin förtjusande gestalt. Likväl endast för ett ögonblick, ty i detsamma far det henne en kollrig id genom hufvudet, hon blir alldeles desperat, rifver smyckena från drägten och betäcker sill ansigte med båda händer. Man skall veta, alt den sköna är icke helt och hållet fri från religiöst vurmeri; en viss Pe truss, — en af dessa så kallade styliter eller stodmenniskor, som 1 kristendomens första da