Aftonbladet – 29 oktober 1840, sida 3

ställe serdeles dunkla texten rätt, blifvit rörd af j åskan, der han står . . . Oorörlig uppå toppen, med armarna på ryggen, . . . . ss lutad fram med kroppen, och långt isär på snedda ställda ben. (!) Dschjura blir slutligen öfverväntandes i hyddan, när hennes älskare ieke återkommer, — negergossarne hafva tagit liket och vandrat af med :honom, jag vet icke hvart, — och begilver sig ut i hällregnet, att sjelf söka efter honom. Hon tror sig ändtligen ha fått sigte på honom vid .stylitens pyramid, men det är i sjelfva verket endast hans spöke, som hon tar för en verklig kropp. Här börjar nu en både ängslig och löjlig scen emellan Dschjura och spöket, i det den förra springer rundtkring pyramiden, för att få tag i sin kära Florus, och spöket beständigt springer undan henne om nästa hörn. Detta räcker både länge och väl, alltid i ettsqvalande regn; till slut börjar ock flickan komma under fund med, hur det hänger tillsammans, man kan icke misstaga sig, ty månan skiner ju klar tversigenom gestaltens hufvud. Dschjura faller vid denna upptäckt i den förfärligaste sinnesskakning och blir angripen af en ordentlig galenskap, hvarunder hon med salig glädje föreställer sig, alt hon är hvarken kropp eller själ, — hvilka däro onda begge två, och tackar Gud, som befriat henne från ahåde kroppens och själens tunga band,. Och dermed är äfven, cnihil negativump, det negativa Intet expedicradt. Att under allt detta ligger någonting ofantligt .klyftigt, lider intet tvifvel, ja det hela synes till och med ega anspråk på att innefalta en komplett filosofi. Hvad denna ytterst går ut på, är imedlertid icke godt att säga, så oredigt, fami lande, kabbalistiskt är det mesta framställdt. Måhända ämnar, Författaren sjelf förklara detta närmare uti en fortsättning, som vid sidan af de privativa och negativa cIntena, kunde möjligtvis blifva det cpositivar Intet. Det har vid början af denna uppsats blifvit yttradt, att onekligen många vackra detaljer förekomma i arbetet, och några verser af de mest lyckade hafva äfven anförts, till bestyrkande af denna utsago. Opartiskheten fordrar att citera äfven några profbitar på stycken af en helt annan art, strofer af en oformlighet och befängdhet, som genom sin storhet på sitt sätt verkligen slår en med häpnad. Hvad säges, till exempel, om följande verser: aJag känner mig så underligen kall! (För sig:) Var lugn! du kanske deraf ryser, att du blef uppskrämd utaf blixtens knall. (Rädd:) Jag vill gå; hemsk fladdrar nattens slöja.s eller en dylik: Paus.) På min stämma måtte du väl hörå att det är allvar? (Hennes röst var matt.) Väl! Sticken:) Vill du mig ej äran göra, så kan jag nog gå ensam hem. Godnatt! eller denna: ij . . . det händer utmed vattenstränder, att dimman stiger skarpt begränsad opp; så äfven nu, och nedom hennes ränder (!) sågs andra hälften af en menskokropp. Dess öfra del var tagen bort af misten, och just vid hjertats höjd begynte bristen.n Den der ideen, synnerligen att låta dylika små parenteser, som aför sigp, cpaus, amycket saktan, 0. d. gå in i versen och fylla den, 1 stället för att, såsom annars 1 dramatisk poesi brukas, endast vara en anvisning å part för Läsaren, hvilken denne naturligen öfverhoppir vid versens reciterande, denna id, är den icke af en alldeles makalöst originalitet? Och hvad tror ni, Hr F. skall stadna, i fall han sätter sig ned att bearbeta den ytterligare? Härnäst få vi se af honom någonting ungefär så här (vi föreställa oss den tragiska situationen af en älskad monarks sista stunder): Stor geste:) J ädlingar och riksvasaller, För er min sidsta suck till himmelrik! (Orkestern stämmer upp en sorgmusik.) Jag huldt välsignar er! (Ridåen faller.) Hr F. är känd för sina djerfva innovationer äfven i sjelfva språket, synnerligast med afseende på en mängd underliga landsorts-ord, som han synes med all gevalt vilja införa i skrift. Det ifrågavarande skaldestycket utmärker sig härutinnan fullkomligt så mycket, som något föregående; man finner här ord, sådana, som ahyllest, aröke,, ckontura, (ett verbum), alvalm, atakhyfs,, och Gud vet allt hvad! Ar det icke obegripligt, att ett dylikt barbari verkligen kan förekomma vid sidan af så mycken formfulländning, språkrenhet och till och med elegans, som träffas här annorstädes? Och som jag sagt, det är likväl så! Hr F:s skapelser äro från början till slut det ojemnaste i verlden: att läsa hans poemer är liksom att skumpa på en knagglig gata, der hjulet beständigt sjunker ner mellan stenarna; man hoppar upp och ner, så det hickar till i bröstet, och man har ieke väl fått draga andan, förr än man åter har ett stöt. Skall Hr F. då aldrig komma derhän, att kunna fylla åtminstone de värsta groparna? 0. O. pa nn En ft nd vt rreF ÄNCR ACT DATTCC AED