Aftonbladet – 22 oktober 1840, sida 2

till representants-dito 235 år; äfvenså för den förre en högre census. För öfrigt är den omtalade triaden fullständig; såsom tre grenar af lagstiftande makten, omtalas: konung, senat och representantkammare, hvar och en med eget sjeifständigt initiativ, och, intet annat än jag kunnat inhemta, äfven med sjelfständigt veto. Jag bör erkänna likväl, att den författare, ur hvilken jag hemtat de öfriga här uppgifna siffrorna, uraktlåtit att nämna om vetofrågan, Belgien är mig veterligen det enda land, der en dylik tvåfaldighetsprincip har varit försökt. Försöket har, efter hvad omen tioårig institution kan dömas, icke misslyckats. Det förslag jag sökt framställa i min reservation, innefattar, att nedre kämmaren skulle vara vald för ett, och den öfre för tre Riksmöten, öfre kammarens ledamot vara 30 år, och den nedres 25; den öfres talrikhet till den nedres, som tre till sju, och valbarhets-census lika. Både Friherre Hamilton och Hr von Hartmansdorff föreslä den äldre kammaren vald för fem Riksdagar; Friherre Hamilton: den äldres talrikhet en fjerdedel af de yngres; Hr von Hartmansdorff begges talrikhet lika. Slutligen har, om jag icke fattade orätt hvad Hr von Troil föreslagit, att äldre kammaren skulle vara för lifstid vald; — jag erkänner, att jag för öfrigt icke uppfattade, om den sistnämndes mening var, att valet tilllifstidskammaren, nar någon ledamot afgått, skulle ske på Norska viset af nedre kammaren, eller enligt ofvannämnde Hr von Hartmansdorffs, Friherre Hamiltons, och min princip, af samma valprinciper, som nedre kammarens. Men hyarken Frih. Hamilton eller Hr von H. medgifva sammanträden af begge kamrarne för sådara fall, då de fattat sins emellan olika beslut. Afven Belgien känner icke något sådant, som det Norska Storthingets öfver-instans öfver de begge serskilda kamrarne. Men Norges konstitution har gjort den ene kammaren till en alltför svag institution, då den icke medgifvit den sjelfständig makt att nedlägga de mål, som kunna förfalla; sjelfva tvåkamrigheten saknas derigenom i en mängd, och just i de vigtigaste målen. I länder, som Sverge och Norge, der Riksdagen sysselsättes med en mängd förvaltningsmål, som ej kunna förfalla, är någon utväg oundviklig vid förekommande splittring; — detta har ej kunnat undfalla Hr von Hartmansdorffs riksdagsvana; han har för sådana fall föreslagit en institution, analog med våra nuvarande Förstärkta Utskott. Mot sammanförandet tidtals af splittrade kamrar hafva invändningar ofta blifvit gjorda på grund af Franska revolutions-historiens berättelser om, huru tredje ståndets kammare inom sig upptog de dertill hugade ledamöter af de andra begge, och sedermera förklarade sig för ensam representant af folket; — men måste man ej här se den ofantliga skilnad, som uppstår, när splittringens upphörande har varit det mål, för hvilket hela tidehvarfyet har kämpat, med en redan till partisjuka öfvergången kraftfullhet, emot privilegierade Stånd, hvars prerogativer hafva i sekler varit klandrade, och s utligen inuerligen hatade; och när sammanträdet af fraktionerna är en i sjelfva grundlagen förutsedd och förberedd händelse, i samma grundlag, som berättigar fraktionernas egna åtgärder? När man då, såsom Hrr von Hartmansdorff och Hamilton, låtit begge fraktionerna vara likartadt bildade af alla Ständens ledamöter, kan icke något hat eller någon partianda uppstå emellan två sådana fraktioner. Jag påminde nyss om, att motsatsen emellan årets syftning och erfarenhetens läror är lifvets egenständiga och oundvikliga; just derigenom blir kampen emellan tvenne sådana elementer lugn, och hvart sansadt sinne inser nyttan deraf. Skulle man genom ytterligare sifferstegring öfvergå derhän, att de äldres kammare vote en förfluten menniskoålders produkt, eller ett förflutet århundrades, på samma sätt, som ända till den sista reformen de Engelska municipal-styrelserna, då kunde man visserligen, äfven på denna väg, komma till hatfulla fraktioner och hämnddigra förhållanden. Icke alldeles så öfverdrifvcet, men dock alldeles för långt ledande anser jag Hr von Troils förslag om val för lifstid; en sådan komplettering kan dessutom medföra, att en stor del af öfre kammaren blir genom ålderssvaghet urståndsatt att åt Riksdagsärendena egna någon kraftfull uppmärksamhet. Allt detta är icke händelsen med Hrr von H:s och Ham:s förslag, deras äldre kammare är en produkt af samma mansålder, som den yngre; och det elementet qväfver ej, utan blott återhåller och sansar det andra. När man då äfven, såsom Hr von H., låter kamrarnes antal vara lika, har man redan hunnit en konservatism, som är större, än i något pärskammare-system, och det blir då tydligen alldeles omöjligt, att på förhand säga, hvilkendera fraktions-pluralitetens mening segrar i den sammanförda kammaren, sedan ny öfverläggning der skett. Jag skulle derföre i Hrr von Hartmansdorffs och Hamiltons förslag önska den förändring, att, när de äldres och de yngres kamrar icke kunde om samma tanka förenas, och målet ej kunde förfalla, hela representationen finge sammanträda, icke på Norska viset, utan till en verklig öfyver-instans. (Forts. följer.) VS SN KFIR KR ARK JAA AH ALE