Aftonbladet – 21 oktober 1840, sida 2

tlanka derior. TEATER. Kärleksdrycken. Opera buffa i två akter af Donizetti. Hvem vet icke hur en herde ser ut, icke en af Theokritos och Virgilii, utan sådana de förekomma i pantomim-balletter och i Salomon Gessners idyller? Det är en ung man med rosiga kinder, håret framkammadt i en buske vid hvardera tinningen, utfälld skjortkrage, en rundkullad hatt med vida skyggen, en liten åtsittande jacka och bredt rödt skärp, korlbyxor samt strumpor och skor med yfviga rosetter vid knäna, och en staf i handen .... Vår herde i närvarande sångoch lustspel heter hvarken Damon eller Celadon, utan Nemorino. Med uteslutande af den långa stafven, har ni honom enligt ofvanstående beskrifning lifslefvande för edra ögon. Nemorino, den arma gossen, är förälskad i en skönhet med kort kjortel ech bara armar, som kallar sig Adina. Men den sköna Adina är hård som sten, och under det Nemorino håller på som bäst att sucka ihjel sig, sitter den tillbedda helt trankilt och läser gamla sagor ur en bok, inbunden i röd eloth. Mamsell Adina är en af dessa glada oph muntra naturer, hvilkas lefnadsfilosofi är att ba friheten framför allt, hon älskar att fladdra omkring som en fogel utan band, och man tager henne icke på den qvist, der man sätter henne. ÅAnnu har kärleksguden endast skjutit bom på bom mot dess hjerta, och ingen af bygdens intressanta ungersvänner kan berömma sig af att någonsin ha under pomeranslundens skugga fått trycka en kyss på dess purpurläppar. För öfrigt, om hon verkligen skulle för ett ögonblick känt det klappa inom hennes venstra sida af denna oro, ljuf att lida, så är det åtminstone icke för vår hetagne Nemorino, utan för en Martis manhaftige son, en viss sergeant, hyars hvita uniform med röda reverer fördunklar hvarje medtäflare, och hvars små fnurriga knäfvelbårar äro af jag vet icke hvad för ett eget älskvärdt koketteri. Nemorino är således ganska olycklig, och jag fruktar nästan han skulle företaga sig någonting förtvifladt, om icke lyckan förde honom i nödens stund en engel från himmelen, jag menar en af dessa, synnerligast i Halien icke sällsynta undergörare, som veta bot för allt, och för några seudi utdela all både lekamlig och andlig välsignelse. Den vidtberömde och store doktor Dulcamara anländer till nejden, alldeles som en gud, i en förgyld vagn, dragen af en snöhvit fåle, kuskad af en rikt utstyrd neger, samt uppvaktad af en icke mindre ståtlig tjenare på baksitsen. Sjelf är han en präktig herre i trekantig hatt med guldtrens, krås för bringan och kragstöflar, samt fickorna fulla med flaskor af alla storlekar; han åtföljes af tvänne ännu gammalmodigare, reputerliga betjenter, hvilka kringbjuda bland folket, som i en handvänning samlats från alla kanter kring den store mannen, allehanda droguer ur vidlyftiga resapothekslådor. Ni bör icke undra på om dessa rara saker vinna en strykande afgång, ty doktor Dulcamaras droppar äro inga vanliga droppar, sådana de fabriceras efter våra vanliga medicirska fakulteters farmakopdå, utan äro sammansatta efter sjelfva Eskulapii original-recepter, dem han i lifstiden föreskref, när någon af dudarne hade blifvit kall om magen, eller gudinnorna gjort visit på den fuktiga jorden i för tunna sandaler, så att de ådragit sig snufva och hufvudvärk; det är således droppar utan like, som för det första smaka alldeles förträffligt, — det var icke värdt alt komma fram med några rabarber-tinkturer åt olympens damer! — och för det andra kurera fullkomligt radikalt och ofelbart. G0 vänner! är det någon af er, som lider af sikt, podager, tandvärk, influenza, nå väl, här är ett specificum, som kurerar det mom fem minuter!, Hela verlden lider af gikt och tandvärk, och styfrarna rulla in i doktorns fickor. v,Än sen, är ni rädd för eholera, . en dosis af detta, och nikan sofva trygg på en cholera-likvacn! Hela verlden är rädd för choleran. Men delta, mina damer, är för er! det är ett oskattbart preservativ mot skrynklor, insjunkna och bleka kinder, med mera dylikt otyg, det skänker en evig ungdom, fägring och hälsa, med några droppar häraf i ett glas vatten hvarje morgon blir man aldrig äldre än tjugo å tjugoctt är! Och femtio små