blick mot dagen det rubinröda fluidum, inon nästa minut är den lilla flaskan tom ..-. I sjelfva verket var det hög tid; ty sergeanten, som oförmodadt fatt befallning att bryt: upp, har gripit sig an alt dessförinnan försök: en generalstormning mot den sköna Adina hjerta och . . . har sett sitt hjeltemod krön med framgång. Nu mera betyder detta fö Nemorino ingenting, sedan han fått sig till lif: sin dosis kärleksdryck; Adina må gerna ha gif vit sergeanten hundra ja, skall hon ju doci inom tjugofyra timmar, utan att hon ens sjel vet deraf, eller kan förklara på hvad sätt, hör: honom, Nemorino, till, med den mest roma: neska och brinnande kärlek, och han kan endast skratta af hjertans grund, när han betänker hur den granna officern skall stå der vac kert bedragen och flat och med toma händer bäst han trodde sig ha gjort just en dråpli; fångst, . . . hi, hi, hil . . . ho, ho, hol Der stackars narrade sergeanten! Och den hård: sköna sedan! Hi, hi, hi! Ett dunderslag för Nemorino är visserliger den underrättelsen, att sergeanten erhållit Adi nos löfte om trolofning och bröllop ännu sam: ma afton, det vill säga ett stycke inan de fyr: och tjugu timmarna. Men äfven här komme den store doktor Duleamara med hjelp i nöden Man behöfver endast taga en dosis till, och verkan skall infinna sig redan inom halfva tiden. Nemorino, som icke för tillfället är stadd vid kassa, tager det förtviflade beslutet att Ilåta värfva sig till soldat af sin egen rival, endast för all få de nödiga penningarna till ytterligare en flaska af den mirakulösa kärleksdrycken. Så långt går en sann och upphöjd kärlek! Imedlertid ser det verkligen ut, som mixturen skulle börja på långt håll operera. Bygdens alla tärnor trängas kring Nemorino med en alldeles ovanlig uppmärksamhet, man klappar honom på axeln, man rycker honom i armen, och hvaren vill ha första dansen med honom vid qvällens landtliga bal. Bravo, bravissimo! — småler Nemorino för sig sjelf och stryker sig förnöjligt om hakan, — der ha vi det, der ha vi det! hurra för doktor Dulcamara!; Ja sjelfva den sköna Adina röjer sedan några ögonblick för den hederliga gossen en viss benägenhet och mjukhet, hvaraf han aldrig tillförene egt alt tillräkna sig det ringaste spår; jag vet nu icke precist, om det kommer sig af den dubbla satsen af Dulcamaras undergörande droppar, eller af den icke ovanliga omständigheten, att liknöjdhet eller kallsinnighet, vare sig tillgjord eller ej, förmår på en skönhets hjerta, hvad tusende suckar icke uträtltat, men synbarligt är, att den lilla mamselten kommit att betrakta Nemorino som en helt annan karl, sedan han icke mer ligger jemnt för hennes fölter som en tiggande slaf; och . . . Och detta är första handvändningen. I den andra får hon erfara, hurusom Nemorino tagit värfning till soldat, och hennes hjerta ville brista vid den tankan, att hon skall ha drifvit den beskedlige gossen till ett så förtvifladt beslut; i den tredje kommer hon öfverens med sig sjelf, att det ändå måtte vara en knäfveln så durabel kärlek, som kan leda en till någonting sådant, och hon ger helt simpelt sin sergeant på båten, endast några minuter innan nolarien är färdig att förrätta hennes vigsel med den förstutkorade. Nemorino har nu kommit med hufvudet rakt under takrännan för all lyckas hällregn, ty idetsamma erhåller han den lugnande tidningen att en gammal onkel, som länge legat i dödens käftar i staden, ändtligen saligen afsomnat, och lemnat honom en förmögenhet, som gör honom till den rikaste unga man i hela vida trakten. Man skulle måhända gissa, att flickorna haft på förhand, på sqvallervägen, någon hum om detta och ett sådant varit orsaken, hvarför man nyss så ofantligt gerna ville ha första dansen med Hr Nemorino, men man bör verkligen icke tro unga och vackra flickor om dylika bakhållstankar. För öfrigt ger doktor Dulcamara saken en helt annan vändning i det han tager hela verlden till vittne, att hans droppar icke blott skänka kärlek utan på köpet guld och gods. Detta låter vida troligare. Den store doktor Dulcamara begifver sig med späckad börs till en annan marknad. Hvad sergeanten beträffar, så tröstar han sig, liksom Björn i Frithiofs saga, med att verlden tyvärr är af qvinnor full, mister du en, stå dig tusende åter., Hvad tyckes er om hela denna historien? en kunde vara bättre, utan tvifvel, men man får i operor äfven nöja sig med sämre. Den innehåller fiera rätt burleska situationer, och jag vet icke hvad det är för ondt i att hjertligt skratta deråt; de lyriska partierna utmärka sig dessutom här och der genom en viss poetisk tournure, och öfversättningen eger förtjensten af alt ha bevarat densamma genom ett mera vårdad och ledigt språk, än man vanligtvis finner i dylikt teaterkram. Men hvad som är litet dumt, — jag kan omöjligen hjelpa det, — är att imaginera en kärleksdryck, som skall förtäras af en och göra verkan hos en annan; det der öfvergår sannerligen allt hvad trollkorst heter. Såsom stycket är en musikpjes, är det väl billigt, att jag äfven nämner några ord om musiken. Den motsvarar icke de förväntningar