Aftonbladet – 17 oktober 1840, sida 2

än att siaäppa råttan ur sina tandlösa käftar Motsatsen till dem omenskliga princip, son söker göra kommande slägten i evärdeliga ti der till slafvar under en enda generation, må I bända en enda individ deraf, är den reforma föiva, som innefattar, att det som för närvaran de är stadgadt, kan och skall förbättras. Hven I kan väl neka, att dess antagande af lagstiftarei utmärker lika mycken mensklighet och förut Iseende, som den stationära utmärker bårdhe och kortsynthet? Är det icke menskligare at säga: Jag vill icke att min vilja, mina förde lalar nu, skola binda våra efterkommande, oci jag tror icke mig vara så klok, att ju icke ef ter mig kommer den, som bättre förstår hva för hans tid är gagneligast,, än att vända om sake; och säga: amin vilja skall vara lag äfven fö d 7 sillkommande, för all tid, ty jag ser längr in i framtiden än de, som sjelfva komma at lefva i densammar? Den stationära principen använd på et lands grundlagar, leder samhället till revolu tioner; ty der lagen anticgen uttryckligen vic straff förbjudit all tanka på förbättring; elle ock ställt saken så, att de, som ensamme haf va magt öfver institutionerne och ägde rättat förbättra dem om de ville, icke böra vilja det emedan de dervid anse sig förlora i egen fördel der finnes ju, utom tillfälligbeten, ingen annar I möjlighet till förbättring, än att rent af bryt: och störta en lag, som icke låter förbättr: sig. Den reformativa principen åter, måste nödvändigt föranleda lagarnas och institutionernas ständiga utveckling med tiden, och ut trycker häruti endast det allmänna behofvei hos menrskligheten att ständigt förbättra sir belägenhet. Ingen ledamot af Rikets Stämder, som förmår uppstiga till allmänna åsigter, kan undandraga sig att, förr än han lemnar sin röst til beslutet om representationsfrågan, först betän. ka och afgöra hvilken af ifrågavarande princi per bör läggas till grund för en ny represen. tation, och sedan tillse huruvida det förslag hvilket han ämnar bifalla, verkligen upptagi den princip han byllar. Historien vittnar, att folken befunnit sig ill af förstenings-principen. Det var en tid, di man trodde att sjelfva jorden stod stilla; mer denna tid är förbi, och numera lärer knapp! någon bestrida, att allting, i samhällena som : verldsbyggnaden, lyder en evig rörelselag framåt, den man icke ostraffadt kan motsätta sig. Huru vill man då inbilla sig, att försteningsprincipen skall kunna tillämpas på ett folk, hvilket, såsom det Svenska, redan kommit till medvetande, hvartut det vill i rörelsens riktning, och om den föryngringskraft, hvartill fröet ligger gömdt i kraften af denna vilja. Ouppbörligt har försteningsprincipen åstadkommit revolationer i vårt land; en efterföljande tid har icke velat bära de bördor och missbruk en nästföregående infört; lagens ord och statsinrättningarnes beskaffenhet hafva förbjudit all reform, och slutet har hvarje gång blifvit, att man brutit lagen och öfverändakastat institutionerne med våldsam hand. Den så kallade frihetstiden lemnar framför allt märkliga exempel bärpå. Dess största olycka och egentliga orsaken till den katastrof, hvarmed den slutades, var utan tvifvel den stationära principen, bunden såsom en black vid frihetens fot, för att hindra den att gå fram eller tillbaka. Icke nog att man försedt grundlagarne med stränga förbud mot hvarje förändring, man hade äfven till öfverflöd uttryckt detta förbud genom representationens fördelning i fyra stånd. Dessa skördade väl icke alla lika stora fördelar af bolaget, och voro derföre aldrig af bjertat enige, utom i en punkt, nemligen den, att aldrig tillåta någon reform af representationen. Dennas förstening var således gifven, och sjelfva tryckfrihetslagen, som eljest kunnat efter hand lösa förtrollningen, var förstenad genom förbudet att trycka något angående regeringssättet; allt skulle gälla för everldelig tid, derföre borgade åtminstone tre stånds afundsjuka om sina enskilda fördelar. Men rörelsens makt var större, och förändringarna togo sig fram genom flera smärre revolutionära explosioner, hvilka ändtligen slutades med en större, den landets då varande Konung sjelf täcktes föranstalta. Hade denna Konung uppträdt i de fyra särskilda stånden och föreslagit dem en reorm i fosterlandets bäst förstådda intresse, men med upphäfvande af stånden, så hade hans örslag rönt afslag; men han var slugare än så: han tog lardets frihet och lät det bevålla sina stånd. Utan tvifvel insåg den höse revolutionärn, att dessa innefattade den! örsteningsprincip, som skulle skydda hans då nförda och ytterligare tilltänkta verk från alla! örsök till reform nerifrån. Denna förutsägelse! log icke heller felt; Sverige hann nära förblöa och bade gerna fått draga sista sucken, uan att ståndsinrättningen eller de så kallade tänderna förmådde röra sitt minsta finger till äddning. Några tilltagsna män inom den klass, om veta att revolutionerne då och då leda a Kaa BE TLA BEE få bh Bier I 4 )