Aftonbladet – 17 oktober 1840, sida 2

undergång; men de hade på samma gång den artigheten att rädda ständerna åt dem sjelfva. Dessa samlades på anmaning sedan det svåraste arbetet var gjordt, tycktes i början något förundra sig att efter allt hvad ståndinrättningen låtit passera, man ännu tillät dem exitera, men repade sig efter hand, tackade för det de blifvit efterskickade och reformerade sedan efter framlagd snitt den ena statsmakten; att reformera sig sjelfva, dertill saknade de förmågan. Fosterlasdets olyckor, å ena sidan, och å den andra en gränslös glädje, att det lyckats några tilltagsma militärer att besegra ett inskränkt hufvud, för hvilket 400 ståndsrepresentanter ena gåug så krupit i stoftet, att de icke ens mer utan hans serskilda . kallelse kunde församlas, detta säga vi, väckte visserligen patriotiska tankar och föresatser äfven hos vissa ståndsrepresentanter, och man började göra koneessioner till förmån för hela folket; men naturen behöll öfverhanden, och medan en och annan fosterlandsvän i glödande entusiasm förklarade att alla borde anse sig som bröder och fosterlandet såsom en gemensam moder, repade sig snart ståndsandan och svarade, icke olikt den falska modren, inför konung Salomo: ahon är hvarken min eller din; låt skifta henne., Gesom protester och förklaringar sökte man komma ifrån sina ord och ståndssplittringen har inom representationen alltjemt tillvext, medan ståndsskillnaden aftagit i det allmänna umgängslifvet. Trettio år äro nu förflutna, sedan den sista stora katastrofen; landet har under tiden hunnit framföra sin allmänna opinion, att ståndsskillnaden bör upphöra; representanterae enskildt erkännna ock med få undantag riktigheten af denna tanka; men när det kommer till verkställigheten, då stiger den ene talaren efter den andra upp, upprepar ånyo att den bör, men slutar med att den icke kan upphöra. Och hvarföre icke? Jo, säger man, emedan den icke kan — emedan det låter sig icke göra — emedan man går ieke in på det. Denna cirkel, der satsen bevisas med sig sjelf, röjer på ett ganska talande sätt, att den stationära principen ligger i ståndsindelningen. Talaren inser sanningen, men hans känsla vifl icke följa med förståndet; derföre säger han det kan ännu icke ske, och man kan hålla hundra mot ett, att i de flesta fall är det just han sjelf, som icke kan, d. v. s. han kan icke föreställa sig attrnågon annan är benägnare att göra ett offer för det allmänna bästa, än han sjelf. De, som sålunda nu göra omöjligheter vid ståndsinrättningens öfvergifvande, tala väl om att de vilja bibehålla den blott tills vidare,, och såsom en ,öfvergång, till en, såsom de medgifva, rationellare,, eller förnuftigare representationsgrund; men häraf bör icke mer tagas för sant och rätt, än som rimligen kan vara det. Om det nemligen varit obetänkt af vissa representanter att nu svara för hvad medrepresentanterne tänka, och att påstå, det dessa icke vilja gå in på en förnuftig reform, så är det ännu obetänktare att gifva löften om hvad framtida representanter skola besluta och att vilja förespegla, ati dessa skola upphäfva ståndsskilnaden och införa allmänna val. Det bör man ännu mindre vänta af dem än af de nuvarande. Ty om ståndsprincipena nu högtidligen förnyas, så hafva ju alla kommande ståndsrepresenter än större skäl att handia enligt denna princips natur, d. v. s. hålla sig stationära, och att ifall folket tränger för hårdt på, manövrera på sarama sätt som man nu gör, d. v. s. gifva aavisning på framtiden. Så visade man ock folket 1809 ull framtiden och nu, sedan ett halft sekel förflutit, visar man det åter till framtiden. Likaså skall året 4870 visa oss till året 4900 och detta till år 4930 o. s. v., utan att löfiet ylles, derest icke revolutioner eller en tillfällig ammanträffnipg af utmärkte representanter unler gynnande omständigheter besegrar försteuingsprincipen och bereder rum för en refornerande. En hvar må hylla den princip han anser vaa bäst; vår afsigt med denna artikel sträcker ig endast till den önskan, att man i denna vigiga fråga måtte drifva rent spel, så att hvar8 representant, som öfvertalas att förkasta KontitutionUtskottets förslag, och bibehålla den amla ståndsindelningen, tillika upplyses derom, tt han i och med detsamma bibehållit den samla stationära principen, och blott varit med mm en så kallad frontförändring, för att rädda le gamla privilegierna och göra all förbättring framtiden lika svår eller ännu svårare, än den u är och hittills varit. — ANFÖRANDEN I REPRESENTATIONSFRÄGAN VID KONFERENSERNA PÅ RIDDARHUSET.