varande existerande irriog att special och ekonomisk lag är ett och detsamma, helt och hållet kastadt under Regeriogens godtycke. En förbättring 1 landets civila och ecklesiastika indelning i sättet att uppehålla vissa allmänna iurättvingar, för ex. skjutsning, vägbållning, knyter sig omedelbart än til reformer i styrelseverkens organisation, än till reformer i allmänna lagen; kommunalstyrelsen och försvarsverket skall äfven dervid inpassas. Kriminallagen kan likaså omöjligen erbålla någon säkerhet och fulikomning, om man ej före dess stiftande iått en öfversigt icke blott afallmänna civillagen, utan äfven af de speciella lagarne och de många varianta fall af en rättskränkning, som deri kunna förekomma. Med denna under reparation stälida lag, sammanhänga dessutom strafflagen och fånvgvården, fattigvårdslagen, en lag om allmänna undervisningen och flera andra grenar af lagstiftningen, som nu likaledes äro företagna till behandling. Isynnerhet måste man före strafflagens antagande vara i ordning med fängelsernas och fångvårdens inrättning, samt lösdritveri-författniogarne. Rättegången eller processen måste äfven afse de genom speciallagarne uppkommande tvister och de serskilda fora och dan serskilda processorduiong, som för dessa tvister kunna beböfvas, och iofluera säledes väsendtligen på styrelseverkens orgavisation. Den stora massan af endast dessa, i förbigående och med många uteslutuingar, uppräknade reformer, som genom folkets ideliga pådrifning ändtligen blilvit bragta å bane; det omedelbara sätt hvarpå hvarje af dem ingriper på en gång i alla allmänna intressen och tillika i! alla enskilda privilegier; deras invecklade inbördes sammanbang och den fördomsfria öfver-: sigt samt den mängd af detaljkunskaper deras utförande krälfver, rättfärdiga, som vi hoppas, det! ofvan fälida omdömet att de, vid utföraudet icke! blott tillsammantagna, utan älven hbvar för! sig, — så vida riktigt samma. bang med de öfrige skall bibebållas — framställa 1 alseende på allt; annat, än blotta viljan, vida större svårigheter, än en förändring i represenlationssättet numera gör samt attdet är otävkbart att de kunna med: oväld och fördomsfrihet genomföras under ett re-! presentationssätt, som persosificerat vissa efiökida eller privilegilintressev, de der sjelfva skola sälta sig tiil domare mellan sina egna fördelar och det allmänna bästa. Man ser också deraf, att den stationära konservatism, sem — vare sig af historiskhet, af fruktan för revolution, afl. lättja, eller af den despoiiska grundsatsen att folket, iunan dess bebof afbjelptes, borde böja sig uuder den ferdna allevastyrelsens godtycke, : och ingenting begära, utan ödmjukt tänka att all god gåfva kommer ofvanefler — systematiskt hindrat alla reformer och framför allt representationsreformen, dermed ej vunnit annat, än att hopa behofvet deraf och att derigenom göra : icke blott anspråken på utförande mycket hältigare, utan äfven ställa den så mycket frukta— SS Å mm KL de representationsreformen främst på listan, så-: som eit vilkor för alla de öfriga. Hvad skall nu en naiionel minister företaga med denna reformmassa? Svaret derpå beror af utgången på Ständernas försök att, utan ledning af regeringen, sjelfva besluta om större delen af denna massa. Man kan således blott framställa den allmänna fordran, att en nationel minister, så vidt den kommer att deltaga i rådslagen angående sanktionen å Swändernas beslut, icke afslår dem om ej ofelbara skäl dertill mana; att den med största utförlighet framlägger skälen till afslaget, äfven om det rör s. k. önskningsmål, samt i alla händeler betraktar alla mål af denna beskaffenhet, dem regeringen sjelf till Ständernas pröfning öfverlemnat, såsom frågor i hvilka Ständerna gemensamt med regeringen äga beslutanderätt; detta sednare innefattar något som icke blott borde va-: ra praxis, utan äfven måste vara det, emedan Grundlagen säger: Vill Konungen åt Riksens Ständer öfverlemna, att gemensamt med honom något afgöra, som rikets allmänna styrelse rörer, då förfares dermed på det sätt, som angående lagfrågor är stadgadt. Men en stor mängd af reformfrågorna måste nödvändigt af de närvarande Ständerne lemnas oafgjorde. En del deraf t. ex. lagkommitteens arbeten anses redan vara förberedda, och man önskar att de öfriga måtte beredas, för att i sammanhang med förstnämnde föreläggas nästkommande Ständer. Man har likväl sett, att sådana förberedelser, der de icke helt och hållet förbigåtts, blifvit uppskjutne och så senfärdigt bedrifne, att regeringen måst möta Sländerne oberedd; man har ock sett, att förberedelserne, då de företagits, blifvit uppdragna dels åt personer af så kallade kända tänkesättp, d. v. s. åt sådane, som bestämdt sätta sig emot allt framskridande, dels åt kommitteer, så talrika och brokiga, att enhet och drift inom dem varit otänkbara; man har slutligen sett regeringen antingen lemna dessa kommitteer utan lednine allar nelk meddala dam 0å inokränkanda få