Aftonbladet – 11 september 1840, sida 2

AN 0 YT ES RSS SAS SKAR Tj EpPppeete sin fulla utbildning, utan står i tillvext, hvilket omisskänneligen är bändelsen med Borgare(och Bondestånden. Lyckas det så ofta försökta och i närvarande ögonblick med större ifver är någonsin bedrifna förslaget att väcka söndring mellan Borgareoch Bondestånden, så blifver splittringen inom representationen blott derigenom så mycket större och utsigten till förnuftiga beslut öfver de stora reformsfrågorna så mycket ringare; uppfatta åter Borgareoch Bonodeståndens representanter den populära och i Mängden svårligen förtydbara sanningen, att landsbygdens välmåga äfven är städernas, och förena sig dessa ståndsrepresentanter så visst som: Ståndens välförstådda intressen redan äro förenade, så tvingas Presteståndet, för så vidt de biskoplige der regera, ännu merzr åt adelssidan, och svalget mellan två stånd mot två vidgas ännu mer); Vi utveckla ej närmare denn? ställning, emedan vi deraf ej behöfva draga någon vidsträcktare slutsats än blott den, att utsigten till enhet och samverkan inom representationen hädanefter visst icke är större, men väl mindre än hittills Men hittitis bafva de vid grundlagens stiftande uppskjutna och tilltänkta reformerna ieke med det närvarande represeatationssättet kommit af stället; bur skola de då nu, sedan de blifvit hopade och Ståndens fruktan för hvarandra allt skarpare isolerat intressena, hädanefter kunna utföras? Den sem besvarar denna fråga med den invänningen, att regeringens försummelse och Ständernas sakuad af hennes föredöme och ledning vållat reformernas uppskjutande och misslyckande bittills, bar icke väl uppfattat den närvarande ställningen. Even bar icke besinnat, att om regeringen vid förra Riksdagar förmått mer, så låg orsaken bärtill icke i någon representationens större duglighet, utan dels deruti, att regeringen var bättre trodd och ansedd, dels deri, att, såsom vi nyss nämnde, splittringen inom de fyra Stånden ej ännu blifvit ökad med en obe! plig splittring itvänne balfvor, af hvilka den enas nej är så godt som den andras ja. Ej heller har han tasett, att en nationell minister, om hvilken här är fråga, alltid bar att befara, såsom Minerva uttryckt det, en tryckning ofvanifrån,, som också skall framkalla den motsvarande ,tryckningen hnadifråny bos de tvänne Stånd, inom hvilka privilegierna samt hof. och bördsaristokratierne förskensa sig. Härmed bafve vi velat uttrycka vår öfvertygelse, att man icke bör göra sig förboppning om rågon särdeles framgång för de stora reformfrågor, som så länge legat, om vi så må säga, på nationens bord, så länge nationens uppmärksamhbet fängslas af begäret efter en representationsförändring, men representationssättet förblifver i sitt närvarande, förtroende saknande skicb. Vi förkättra icke dem, som tro, att representationens goda vilja skall förmå öfvervinna de birder, som uppstå af dess felaktiga sammansättning; vi tala om la force des cboses, som gör äfven den bästa vilja fåfäng. Deraf sluta wvi likväl icke, att ministeren skall lägga reformfrågorna å sido, till dess represesentatiopsförändringen för sig gått; tvärtom bör, efter vår tanke, ministerenv ofördröjkigen företaga dem, dels emedan arbetet på reformer måste oaflåtligen fortsättas, dels em-dan många roformer icke tåla uppskoj och äro af den natur, att något i dem är bättre än intet. Det skadar dessutom icke, att represeatanterne alltjemt bafva de stora frågorna på bordet, för att dess bättre erfara bristerna i fyrdelningen. Vi ämna derföre bär kasta en blick på några af de vwigtigaste reformfrågorna, sådane som de nu förefinnas, oeh af nästan alla politiska opinioner blifvit för nödvändige ansedde, samt måste till pröfniog företagas, icke sådane som man sjelf, under andra omständigheter och med afseende på samhällets behof, skulle önska att uppställa dem. En af de angelögnaste reformer är utan tvifvel reformen af administrationens och styrelseverkens organisation. Denna organisation famställer den sä!lsammaste bopblandning af jagstiftandd, dömande, åklagande och förvaltande makt, af allmänna lagens och speciallagarnes fors; den ör till den högsta ytterlighet centratiserad, och saknar dock enhet och sammanhang; den är i andra fall lika ytterligt fördelad, och likväl råder samma tröghet, samma brist på enbet och tillsyn inom hvarje gren serskildt, som inom det hela; den är i högsta grad kostsam, och likväl klagas allmänt och icke utan fog, ) Man bör icke häöremot invända, att Presteståndets intresse ej 1 verkligheten är så motsatt de andra tvänne ofrälseståndens, att en söndring nödvändigt skall dem emellan existera; detta må väl gälla i fråga om Stånden inbördes och deras intressen, men icke inom representationen, der man rangerat dem till öppen strid mot hvarandra: menniskan är ty värr, liksom djuren, underkastad den