Aftonbladet – 11 september 1840, sida 2

rr rr. oo ooA SR os ER ESO gena derhän, och denna omständighet är icke gynnande för reformer af de lagar, som bestämma medborgarnes juridiska förhållande. Dessa lagar fordra ett allmännare samtycke än grundlagarne, således ett allmänt förtroende till representationens rättvisa insigter och verksamhet. Men detta förtroende är här längesedan stördt; det har måbända aldrig existsrat i den grad, att det kurnat frambringa ett giltigt samtycke hos folket, till det som ombuden på dess vägnar gjort och låtit. Under ell tillfredsställelse med vissa stånds och vissa representanters nit nu att ärligt uttrycka sina kommittenters mening, betraktar folket likväl representationen i dess helhet, endast som ett sammanträde mellan vissa enskilds intressen för att slitas om de allmänna, och såsem alldeles för svag att tillvägabringa de reformer, som vid denna representations sednaste organissation utlofvades. Det deltagande hos samhället, som så kraftigt stärker representationens arbeten, absorberas alltför betydligt af begäret efter en representatiomsreform. Man har här redan samma fenomen, som i Frankrike och annorstädes föregått lagstiftande maktens förändring; den fördubblar sin verksamhet, och misslyckas; folket måste högakta dess bemödande och förblifver ändock kalit och otillfredsställdt. Hvem nskar väl, att våra representanter anstränga sig; man företar den ena vigtiga reformfrågan efter den andra; man gör koncessioner för den goda sakens skull; principer, som så sällan komma tiil tals i praktiska tider, framläggas oeh hyilas från snart sagdt alla sidor; man bemödar sig att göra underverk, och man her slutligen gjort ett lappverk. Folkets sinne är nemligen för mycket vändt åt en enda fråga, som icke angår prohibitifeystemet, för hvilket ett enskildt intresse oupphörligt ringer i stormklockan, icke näringsfriheten, icke försvarsverket, icke en gång anslagen eller besparingarne, utan representa:isnsiörägdringen. Man gör hvarsvdra den betydande frågan: phur länge skall Riksdagen räcka? hvaraf så väl synes att slutet efterlängtas lika med resultaterna; man tänker sig nemligan blott ett enda godt slut på alltsamman, och det är en förbättrad, eu enklare representation. Också företer förkållandet här en fullkomlig motsats till förhållandet i Norge. Der önskar man ingenting i afsaende på representatiomens sammansättning, och endast Konungamaktens försök att mnubba dess grundvalar förmår sätta sinnena i rörelse med afseende på den politiska lagstiftcingen, hvaremot både folket och dess representanter med full bängifvenhet öfverlemna sig åt förbättringen af samhället i allt öfrigt; det ringa buller, hvarmed deita sker, visar att machineriet går väl, och att folket och representationen samverka. Man hör ej beller att Norska regeringen beklagar sig, att hon för reformerna sak-! nar representationens biträde, hvilken klagan deremot ej sällan blifvit sporå i Svenska regeriogens officiella tal och tidnizgsapolegier, och ! äfven gjort intryck, ehuru den ofta härrört från vissa de obotfärdigas förhinder. On vi äro ense med läsaren derom att, sedan man bragt sakerna i den ställnivg, att en representationsreform af folket betraktas som hufvudsak, man icke heller bör vänta annat än att. finna det ljumt för alla andra reformer, så torde det vara skäl att kasta en bliek på våra fyra representationer, med sina stridiga intressen, inbjudningar, remisser och återremisser, för att observera ett förhållande, som har mycket inflytande på förmågan, att vara bvadc en representation bör vara, rättvis och verksam. Man måsta nemligen, då man beräknar denna representations förmåga och det biträde regeringen derifrån kan vänta, icke förbise, att den undergått och undergår en betydlig förärdring, ech icke mer är densamma som förr. Den har visserligen alltid haft det felet att ickel: riktigt vara Svenska folkets representanterx, att i vara organiserad till långsamhet och splittring, i stället för drift och enighet, men den har dock låtit leda sig til! ett slags enighet, så snart regeringen varit allvarsamt intresserad i: saken. Detta var möjligt på den tiden då!l: böndernes representanter spelade rolen af öf-!: vertalade eller intalade, och borgarnes, med el-:! ler mot sin vilja, den af indifferentister. Pre-; steståndets representanter utöfvade då ett medlande kall, ställde sig ofta till det yttre främ-! mande för politiken och nvillen, som det hette, I nicke så mycket med mundanis sig befatta, men ) i det förfogade likväl vid vigtiga tillfällen öfver! böndernas samveten, och utsträckte äfven nå-. gon gång sin skyddande band öfver hbjorden, när vederbörande ville klippa den mer, än de närmaste herdarnes fördelar .medgåfvo. Borgareståndet, som icke hade någon pålitlig allierad, måste styra varsamt mellan konjunkturernas klippor, instämma med de öfrige när vederbörandes fördelar fordrade en allmän korus, och söka att genom biafskeden eller resolutionerna på Standets serskilda besvär återfå i privilegier, ER masa k en SR RR Åt TR AR Ka