Aftonbladet – 23 juli 1840, sida 3

LITTERATUR. Rabulisten och Landtpresten, af Fr. M. Franzen. Stockholm 41840. 32 sk. Bko. a Vid det i Hernösand sistl. år hållna prestmötet, hade aBiskop Fr. ärnat i en vid dylika tillfällen vanlig öfversigt af tidens religiösa horizont fästa en varnande uppmärksamhet på det ofog som nu i Tyskland drilfves med D. H. S. och vår derpå grundade religion, hvaraf äfven hos oss symptomer begynt märkas, Denna föregående förklaring sal Hr Biskopen (se förordet) är tillräcklig att visa våra läsare att ingen fara är för den egentliga så kallade rabulistlitteraturen. Hvarken Aftonbladet eller Dagligt Allehanda eller någon annan af de många ströoch fastskrifter, hvilka på sednare åren begynt att väcka så mycken sensation i sinnena, äro härvid rörda. De busar, mot hvilka Herr Biskopen uppträder, äro rabulister afett annat slag — teologiska rabulister, sådana som Strauss, Schleirmacher, Wegscheider cOch andra slika flera, Som med den Hegelska logikens svärd, SIå ner i stoftet all den helga verld. Det är nemligen ett andeligt korståg, intet politiskt, i hvilket den snillrike, åldrige Bisk. här drager. Visserligen kan läsaren här och der märka, hvad som förstås inunder; men dagens politiska tvistefrågor äro dock i allmänhet så lindrigt och hjertligt vidrörda, att ingen förargas deröfver; utan heldre på det angenämaste afficieras af den godmildhet och kristlighet, som andas igenom det hela. Från en politisk synpunkt får således den lilla brochyren icke bedömas: ej beller från poetisk; derför har förf. sjelf sörjt genom en anmärkning bakefter, der han säger: adenna skrift hör ej till den afsigtlösa, egentligen s. k. poesien., Oss återstår derföre ingen annan bedömningsgrund än den filosofiska eller teologiska, som i våra dagar kan komma på ett ut. I detta hänseende nödgas Rec. göra en anmärkning eller rättare en skilnad emellan rent filosofiska och dogmatiska förståndsbevis å ena sidan och poetiska, om vi så få säga, hjertebevevis (så kallade argumenta ad hominem) å den andra, för att icke göra författaren orättvisa. De förra bevisen saknas helt och bållet i denna skrift. De böra icke heller väntas af en skald. De sednare flöda i ymnighet. Det kan icke nekas, att det finnes 2:ne vägar att inbringa öfvertygelse hos en menniska om en sak. Den ena leder sin säkra gång genom förståndet. Den andra går till hjertat, för ögonbricket mera imponerande, men på längd otillfredsställande och mera vacklande. Ifrån denna hbemtar bemälda skrift sitt hela värde. Då Tyskarne så sällan beträda denna väg, kanske derföre att de skrifva för Tyskar och icke för Svenskar, Och den anti-rationalistiska litteraturen från denna sida således kan anses fattig; så är det med så mycket större nöje supranaturalisten emottager en skrift af den syftning och med det bevisningssätt utrustad som Rabulisten och