Aftonbladet – 23 juli 1840, sida 3

Landtpnesten,. Endast den moderna titelr varit borta och en mera passande och värdig yifvits åt detta Herdabref på jambisk vers! Man kan slå upp Biskop Franzens skrifter åt detta håll, hvilka som helst, hans predikningar, herdabref eller evangeliska skrifter, och man skall återfinna på prosa hvad som här finns på vers. Themat är blott en liten smula varieradt efter den kontext, i hvilken förf. här råkat med de Tyska skolhakarna. Rec. ville icke läsa en recension af dem sjelfva, de anfallna öfver anfallet cch dess styrka: han fruktar, att den blef mindre fördelaktig, ty Tyskarne, som sagdt är, förstå sig icke på några hjerte-bevis. De tyckas liksom hafva växt ifrån dem. Det må nu vara väl eller illa. Förf. ser faror, stora faror: och varnar derför. Det är opassande att tala om sig sjelf. Men om det tilläts, skulle Rec. vilja tala om en historia, en i hans tycke högst upplysande historia i detta hänseende. I skolpojkåren såg han en gång en hop lärpojkar och gesäller strida med hvarandra, eller, som det heter i hvard2gslag, slåss, på en instängd gård. Han stod i porten och såg på och var icke alls rädd. Men ett tu tre kom rector scholze, herr magister N. N. och slog igen porten: och han såg intet, blott hörde. Då begynte förskräckelse intaga hans sinnen och hans ben skälfde. Han föreställde sig uppträdet mycket förfärligare än det i sig sjelf var. Ropen, skriket, slagen, svordomarne uppjagade de hiskligasie skräckbilder i hans själ. Han trodde de värrlösas sak rent af förlorad. Då upplågade rättvisan och barmhertigbeten göt olja på elden. Och han förmådde icke längre hålla sig tillbaka, utan ryckte upp den igenslutna porten och störtade in bland den stridande skaran. Men emedan öfverilning och hetta af inbillningen var uppjagad, gick han fram i striden utan sans och slog här en vän, der en fiende, cch blef slagen af båda tillbaka. Utmattad, sårad och sjuk måste han bäras hem och låg krank 1, år, och kunde icke gå i skolan. Det var följden af att höra och icke se. Hvartill tjenvar det då att igensluta dörren och utanför den slutna lifligen skildra hvad derinnanvför sker? Nej! öppnom damluckorna! Låtom vårt presterskap med egna ögon i de utländska så väl urskrifterna som jurnalerna läsa, om dem lyster, allt hvad som skrifves mot och med. De ledsna nog. Och inse, att säkrast hvilar kyrkan, liksom hvarje enskilts bjerta, inom trons sköldborg. Hvad Strauss t. ex. beträffar och hans beryktade bok Das Leben Jesu vet Rec. ingen bättre vederläggning än läsa boken sjelf, och så med alla andra. Bland specialanmärkningar kunde anföras förf:s alltför uddiga anfall emot Wegscheiders namn. Det är flere som heta Wegscheider, äfven om det vore afgjordt, att den här åsyftade familjemedlemmen skedat bort Guds ord. Landtprestens uttryck om kyrkan cär det ej nog catt putsa benne, om hon det behöfver. lät äfven något ytligt i Rec:s öron, Att Rec. icke kunde gilla för!:s framställning af folkupplysningen, isynnerhet dess sammanblandning med bränvinsbränningen p. 441, begrips af signaturen. Äfvensom han icke riktigt kunde förlika sig med tanken, att 2:ne personer, efter slutad gudstjenst en 2 å 3 timmar, som detta samtal nödvändigt måste räcka, uppehöllo sig i den fuktiga och kalla sakristian, medan klockaren och spögubben med hungriga magar skulle gå och svälta omkring väggarne. Sakristior hafva aldrig förefallit Rec. såsom rätt trefliga samtalsrum, Dock kan det hända, att denna var bättre qvalificerad än andra, och att klockaren och kyrkvaktaren under tiden ägde tillfälle att både äta och taga sig en middagslur. Skriftens förtjenster för öfrigt, hvad stil, anda och allt som godt och ädelt är, behöfva icke omtalas, då det står på titelbladet tydligen att läsa, att hon är af Frans Mich. Franzen. Slutet af alltsammans blir ändå detta: aDen som för lifsens ord ej sinne har, Bevis derpå af ingen dödlig tar. Peg. 530. TONER PPS