Aftonbladet – 23 juli 1840, sida 2

Grundlagsstiftarens syftning med 407 S är icke tvetydig. Den var ej ast straffa — att nämna — att nedsätta den enskilda personlighetens aktning och anseende. Men don var — att betrygga natio: nen, det icke en eller flere af Konungens Råd oct föredragande skulle kunna fortfara i en för Rikel så maktpåliggande befattning, derest de icke anså: 1gos förtjenta af dess förtroende, genom upplyst nil för Rikets väl, oväld, skicklighei och drift i em: bets-utöfningen. Det var för framtiden, som mar ansåg at: kunna afbjelpa de misstag i val, som re: genten kunnat begå af brist på upplysning om per: sonerna eller af möjligt öfverseende eller möjlig svaghet för skadliga favoriter. Ar detta syftemålet vunnet, om icke R. Stände i den anda, som återfinnes i Svenska nationens all: männa rättskänsla, vidtagit den åtgärd, som, i enlighet med lagstiftarens uppsåt, som lagen gjorde kan anses motsvarande detta syfte och allmänns rösten? Böra R. Ständer icke anförtro Konungen deras tänkesätt om förre rådgifvares handlingssätt. och böra de ej framföra den önskan, att de personer, mot hvilka så svåra anmärkningar blifvit gjorda, icke vidare måtte af Konungen begagnas iråd: gifvareoch föredragande-befattningar inom Han: Maj:ts StatsRåd? Jag tror det; och jag föreslår derföre KonstitutionsUtskottet, att tillstyrka Rikets Ständer: att R. Ständer ansett Rikets väl kräfva, ait de, med tillämpande af 407 S Reg. Formen hos H. M. Konungen anmäla den önskan, att H. M:! behagade utur sitt StatsRåd skilja utrikes Stats. ministern Frih. Alg. Stjerneld; samt då R. Ständer derjemte funnit, att Herr Rosenblad, Löwenhjelm, Poppius, Åkerhjelm, von Schulzenheim, Hård, Gyllenhaai, Skogman, Munthe, von Hartmansdorff, Grip, Heurlin, Riben, Ulfsparre, m. fl., dels tagit afsked från deras befattningar, innan R. Ständer hunnit granska deras embetsutöfning, dels blifvit från tillförordnade föredragande kall af H. M. för tillfället entledigade, R. Ständer under sådana omständigheter anse sig böra tillstyrka den önskan att H. M. icke i framtiden måtte begagna dem uti ofvannämnde rådgifvare-befattningar. Anhöll der. före om återremiss. Hr Lagergren kände ingen kallelse att uppträda såsom väktare för grundlagsenligheten af det anförande, Hr Petr nyss uppläst. Men då han ämnade med tystnad förbigå alla da politiska och polemiska ämnen, som innefattas uti nämnde anförande, så ansåg han sig böra förklara anledningen till sin tystnad, isynnerhet som många af dessa nya framkastade ämnen äro af den beskaffenhet, att de verkligen kunnat förtjena ett tillrättavisande svar: han förklarade doerföre nu, att orsaken till hans stillatigande, i afseende på Hr Petres anförande och de deruti begagnade kombinationer, ligger förvarad i 90 R. F., och att den stränga begränsning af R. Ständers öfverläggningsrätt i förevarande afseende, hvilken innehålles i 2 mom. a! 107 RB. F. äfven förhindrade honom att nu inlåta sig 1 något slags undersökning om förhållanden, som Hr Petrå i sitt anförande funnit för godt att framdragea. Imedlertid begärde han nu reservationens uppläsande. Hr Petrgs anförande hade ställt sjelfva betänkandet i skuggan, och de nya förhållanden, som anförandet omfattar, nästan utplånat hågkomsten af betänkandets innehåll. Detta föranledde en proposition från Talmannen, huruvida Ståndet ansåg, att emot det först fattade beslutet de vid betänkandet fogade reservationer borde uppläsas, hvilken besvarades med nej. Hr Helsingius anmärkte härvid, att han, utan att klandra Talmannens proposition, likväl icke funne sig eller någon annan ledamot förhindrad hindrad att få uppläsa hvilken eller hvilka reservationer han ansåg nödigt, samt förklarade sig äfven ämna iakitaga denna rätt. Hr Lagergren refererade sig emot Ståndets vägran och förenade sig med Hr Helsingius. Hr Petrg. Det fögnar mig, att Hr Lagergren, som flere gånger under detta riksmöte försökt att tillrättavisa de talare, som här uppträdt, och gifva dem föreställningar för förmenta afvikelser från föreskrifterna i 90 R. F., och som dervid sjelf merändels råkat begå samma fel, hvilket han velat beifra och korrigera, numera insett hvartill det skulle slutligen leda, om han fortfore att upphäfva sig till regulator inom Ståndet. Jag anser det öfverflödigt att nu yttra någos vidare om denna del af hvad Hr Lagergren anfört, men vill likväl upplysa, att jag, som med temlig visshet kunnat förutse, att Hr Lagergren skulle med en serdeles uppmärksamhet gifva akt på mina uttryck i detta ämne, på förhand varit angelägen att, så mycket min tid kunnat medgifva, så afväga och putsa de uttryck, som i mitt upplästa anförande blifvit begagnade, att jag kunnat förmoda, det ej ens den strängaste granskare skulle dervid finna något att anmärka. För öfrigt kan jag ej undertrycka min förundran deräfver, att en man, så bekant med våra former, som Hr Lagergren, velat tvista med Hr Talmannen om uppläsandet af några reservationer, då Hr Lagergren ganska väl vetat, att han egde uppläsa hvilken reservation som helst och få densamma i protokollet intagen, såsom uttryckande hans egen tanka i ämnet. Hr Kjellberg, som någon tid varit frånvarande på permission, och först på dagen fått del af ifrågavarande betänkande, begärde derföre, att detsamma med bilagor måtte varda uppläst, men erinrades af Hr Talmannen, att en sådan uppläsning enligt Ståndets beslut ej komme att ega rum. Hr Lagergren uppläste nu ett skriftligen författadt anförande: Det betänkande som nu är hos högtärade Ståndet under öfverläggning, är mera märkligt genom sin form, än gecom sitt innebåll. Det upptager ej en sådan sammansättning sf regeringsåtgärderna, att deraf kan hemtas ledning för omdömet öfver des hela af förvaltningen; det anförer blott spridda, sins emellan ej sammanbundna fecta, af hvilka ett totalintryck ej står att hemta, och det sluter ej heller med något förslag eller någon hemställan. Om man ville strängt iakttaga grundlagens bud, skulle en diskussion deröfver blifva nära omöjlig. 4107:e i Regeringsformen, just samma lagbud, som berättigar Konst. Uisk., att hos R. St. anmäla resultaten af den fullbordade sranskningen af Statsrådsprotokollen, förbjuder utryckligen inom Riksstånden det enda slag af pröfs ning, detta betänkande i dess närvarande skick meddne dat är HRAmlInaaA 8 s2llltat atrtt har Dilans4?.