Aftonbladet – 23 juli 1840, sida 2

ners eller menigheters rättigheter och angelägenheter. Till en sådan diskussion synes dock beiänkandet med de många deruti, dels ofullssändigt dels felaktigt refererade regeringsärender inbjuda. Men jag kan ej föreställa mig att ett Konst. Utsk. kunde förmå sig till att aflåta ett betänkande af denna beskaffenhet, endast i ändamål att föranleda en diskussion, som kunde blifva antingen olaglig om den öfverskred det i Reg. Form. strängt begränsade området för öfverläggningarne i detta ämne — eller otilbörlig och skadlig, om den icke föres med den värdighet och den moderation, hvartill ämnets ömtålighet synes uppmana; en diskussion dessutom, hvilken inom de flesta af Riksstånden alltid hade det besvärande och motbjudande med sig, att i mer eller mindre mån röra personer, som ej vovo tillstädes att kunna sig värja. — Jag säger att jag ej ville tro Konst. Utsk. om en sådan afsigt; men då jag sagt detta, bör jag ej eller förtiga, att om enda afsigten ej varit, att i dessa granlaga ämnen framkalla en diskussion, hvars äfventyrlighet jeg tagit mig friheten nu nyss antyda, — om detta ej varit afsigten, hvilket jag är böjd antaga att det icke varit — då har i sanning Utsk. varit bra olyckligt i valet af formen för sina betänkanden — en motgång, som i viss mån äfven sträckt sig till valet af ämnen, någon gång till sjelfva föredraget. I afsesnde på valet af ämnen för anmärkningarna, ville Talaren inskränka sig till några exempel. Han ogillade först att Utskottet, i afseende på flere anmärkningar, tillämpat både 406 och 407 SS:na. Ett sådant förfarande kan aldrig gillas eller försvaras. Det är att för samma sak utföra en dubbel jurisdiktion, en inför lagen, en annan inför Rikets Ständer, de der i dessa frågor döma på ofullständiga bandlirgar och utan att böra de anklagade. De borgerliga lagarna förbjuda en såden procedur; åtalet sätter alltid rubrik på gerningen och denna rubrik får ej omgöras, sedan den en gång blifvit pröfvad, för att derpå genomdrifva ett nytt åtal. Den svårare rubriken upptager den mindre; denna sednare får ej ställas i bakhåll, att, om så behöfves, sedan göras gällande. Lika förkastligt skulle ett sådant förfaringssätt vara I moraliskt hänseende. Den inför domstol anklagade är berättigad till ett fritt försvar; bans rätt i detta hänseende är så helig, att, om den åsidosättes, eller af domare honom betages, förfaller domens giltighet. Här åter skail omdömet grundas på blotta anklagelsen. Det ensidiga uti formen låter oväldigheten i bedömandet arkomma på slumpen. Skulle nu detta omdöme utfalla ecmot don klandrade embetsmannen, som för samme sak är tilltalad inför sin rätta domstol, huru inverkar då detta omdöme på den vigtigaste, den heligaste af rättegångsförmåner, den anklagades rätt att blifva börd och hafva frihet att sig försvara? Jag har hört några fina distinktioner anföras till urskuldande af denna dubbla lagförirg. Men de kunna ej antagas emot reglen, att det bögre ansvaret upptager i sig äfven det ringare. Der 4106 anses kunna tillämpas, der bör och måste all tillämpning af den 107:e förfalla. Om meningen med refererandet af åtskilliga regeringsärenden varit, att Rikets Ständer skulle, på Utskottets relation om dessa åtgärder, bilda sig ett omdöme, i likhet med hvad Utskottet antagit; då har man icke sällan fog att beklaga sig öfver ett mörker och en ofuilständighet i framställning som gör det omöjligt att rätt uppfatta frågan. Denna ofullständighet sträcker sig ända till reciten i bilagorpa. Högst sällan tyckes i betänkandet någon vigt vara lagd på stt bevisa, hvad som efter 407 borde bevisas. Bevisningens uttänkande och genomförande är öfverlemnadt åt Läsaren. Talaren anmälde videre, att han, för att ej upptaga tiden, bufvudsakligen instämde uti Biskop Holmstöms reservation, anseende lika med bonom, att då uti 407 R. F. Konungenas rådgifvare i kommandomiäl icke är omnämnd, så bör bvad betänkandet uti 50:e punkten, angående denpme embotsman, upptager, icke kunna gruundlagseniigt komma under öfvervägande. Talaren ansåg derföre ingen annan proposition kunna göras, än betänkandets läggande till handingarna. (Slutet följer.)