Aftonbladet – 23 juli 1840, sida 2

de böra fortfarande ega rum. Det öfriga innefattar detaljer i afseende på varors angilning, m. m. — ———— tt Borgareståndets diskussioner om dechargebetänkandet. Denna diskussion började med ett anförande af Hr Petrg, som vi redan infört (se Aftonbladet JM 431): Efter Hr Petre yttrade sig Hr Unger: Komplimenterade Konstitutionsutskottet för den öppna och högtidliga hyllning det gifvit åt Riksståndens och Nationens rättighet, att kunna vinna upplysning om Utskottets handlingssätt, men yttrade dock något tvifvel, angående grundlagsenligheten och ändamålsenligheten af detta sätt för behandlingen af den rätt, grundlagarna i bemälde uppdragit åt Bikets Ständer att utöfva, sedan Konstitutionsutskottet blifvit hördt eller sjelf ansett sig böra tillkännagifva, att anledningar till dess utöfning finnas. Han hade förgäfves i grundlagarne sökt något lagbud, som skulle försätta Konstitutionsutskottet i annan ställning till Riksstånden, hvad de uti S 407 R. F. bebandlade ämnen angår, än alla andra Utskott, hvilka uti 153 S R. F. och 28 S RB. O. äro tillsatta att utreda och att bereda ärenderne. Han ansåg 107 så tydligen afse de begge statsmakternes inbördes förhållanden allena, att han alldeles icke i dess ordalag kan finna lagenligt hinder för U:skottet, att, med jakttagande af den ordning, som i öfrigt deri föreskrifves, bebandla ärendet, likasom alla andra Utskott handlägga de ämnen, som utgöra föremål för deras verksamhet. Han utvecklade vidare denna åsigt i det formella och tillade, att om denna åsigt vore riktig, syntes det vara af så mycken större vigt, vid detta tillfälle, att Konstitutionsutskottet antager en sådan form för betänkandet och föreslår Rikets Ständer, hvad de, till följd af många befunna fall, hvari Konupgens rådgifvare icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta, och föredragande icke med oväld, nit, skicklighet och drifi deras förtroendeembeten utöfvat, böra göra, som ett förhållande inträffat med de ansvarige personerna, hvilket grundlagens stiftare icke synes hafva förulseit: emedan det, i annat fall, att sluta af den synbara afsigt han haft med 107, mäste antagas, att han för detia fall stadgat serskild föreskrift. Rikets Ständer skulle eljest i deras beslut blifva alltför mycket utan den vanliga! lodning af Utskottens aförslago, som grundlagarne synas hafva förutsett såsom nödvändigt för desamma, om ej splittring och tidsförlust gerom sammenjemkning af fyra olika meningar ständigt skulle uppstå. Talaren framställde derefter sin tanka, att de ansvarige rådgifvarne borde indelas i 4 kategorier: a) sådane rådgifvare och föredragande, som ännn bofinna sig i Konungens Råd bibehållna, i det fall Rikets Ständer anse 407 emot dem böra tillämpas; bd) sådane, som icke aro qvar i Rädet, men erhållit vigtiga och höga förtroendeembeten; c) sådane, som helt och hållet aflägsnat sig från allmänna ärenderne; d) sådane, som icke deltagit i så talrika eller svåra fall af de flera, Uiskottet anmärkt och tillkännagifvit, eller till följd af deras, i öfrigt visade offentliga handliogssätt, icke anses så graverande, att Rikets Ständer för rikets väl böra behandla dem efier 407 . Talaren skulle, för sin del, anse högst betänkligt, om äfven vid denna Riksdag nationen skulle se Råds ansvarigheten lemnad utur allvarlig pröfning af folkets ombud. Alltför länge, till fosterlandets icke länge tvetydiga skada, har grundlagstifiarens välbetänkta afsigt blifvit förfelad, att låta nationalrepresontationen utöfva en inflytelse på Konungens Råd, som ensamt kuade betrygga rikets nytta och folkets fördel, då man icke ansåg förenligt med den kounstitutioneila konungamaktens verksamhot, att låta detta Råds utnämnande bero af lagstiftande makten. Skådar man noga på riksdagsbesluten, på de nitiska arbeten riksdagsförhandlingarna utvisa, på de af nationen i mycket gillade lagförslag och önskningsmål, som Rikeis Ständer framställt till Regeringen alltsedan är 4809, men deremot lemnat till största delen outförda, — så skall man med grämelse finna, att det, efter all anledning, hvarken står så illa till med sakerna i allmänhet, eller med nationalrepresentationens missaktande i synnerhet, som det nu gör, derest Rikets Ständer med lika nit värdat nationens rätt, att af Konungens rådgifvare fordra reda och ansvar, men olyckligtvis bar denna pligt hittills blifvit mycket illa uppfylld af Rikets Ständer och deras Konstitutionsutskott. Måtte denna Riksdag då derifrån blifva det första undantaget. Med lydnad för lagarna och sansadt allvar 1 deras tillämpning, skall den bana, som nu blifvit beträdd, leda till målet — det mål vi alla eftersträfva: fosterlandets väl. Det syntes Tal., som fordrades dertill, att nu med allvar och kraft behandla det ärende, som utgör föremålet för vår öfverläggning. Efter den samvetsgrannaste pröfning hade han trott sig finna utrikes Statsministern Hr Frih. Stjerneld alltför svårt graverad, dels genom deltagandet i flere skadliga rådslag med öfrige Rådgifvarne, dels genom dess enskilda ätgärd att skuldsätta Staten, och dels att illstyrka ratifikation af den skadliga, emot Rikets Ständers framställda begäran stridande, Ryska trakaten år 1838. Tal. ansåg honom således icke haf-! va takttagit Rikets sannskyldiga nytta; och då hans vefattning, under närvarande kända förhållanden, ir af den största vigt inom rådskammaren, ansåg lan Rikets väl kräfva, att en man, som visat så inga ståndaktighet, att han: samtyckt till Rikets kuldsättning, och det bristande förtroendet till gila med-rådgifvare och Rikets Ständer, att han dels . cke i tid uuderrättat om tillståndet med den sg. k. ninister-kassan, och dels vid 92:dra hufvudtitelns örsta föredragning i RiksStånden icke yppat verk-!( iga förhållandet på Riddarhuset, der han är leda-;