Aftonbladet – 1 juli 1840, sida 2

allt ondt, 0. 8. V. BOKHANDELS-BULLETIN. Har Sverige Publicitet och Publicister? En fråga, underställd minoriteten, eller de tänkande, af Författaren till brochyren Upplösning är icke Upplysning,, och cDagens händelser, bedömde af en Landtman. — Upsala, 4839. 2 delar, 37 z ark. Fjerde artikeln. ) Bokens härkomst. När vi i föreg. art. sökt göra oss och våra Läsare reda för denna boks beståndsdelar, anmärkte vi atl detta vore omöjligt i fall vi skulle granska dem en och en, så utan ordning kastade om hvarand:a, som de befunnos med hänseende till sin art; men att de deremot grupperade sig af sig sjelfva, så snart de betraktades med hänseende till sin härkomst, eller de källor, från hvlika de blifvit hemtade. Bland dessa källor nämndes Montgaillard, Sismondi, Chevallier och Tocqueville såsom de hufvudsakligaste. Om vi härtill lägga åtskilliga utdrag efter Bonstetten och Arfvidsson, samt några tidoch tillfällighetsskrilter, så hafva vi samlingen komplett, och det annars så kaotiska innehållet afdeladt i öfverskådliga massor. Det är sannt, att dessa de på hvaranura buru de kommit tillhopa inom samma permar; men älven wll denna gåta vien hypotes, antagen i likhet med dem man i oförklarliga, så länge ingen bättre, eller den sannskyldige, hunnit upptäckas. I afvaktan af någon sådan, torde bokens läsare dock finna, att den, som vi här framlägga, sprider en klarhet och reda öfver föremålen, som utan den skulle sökas förgäfves. Vi föreställa oss alltså, att den förhoppningsgilvande producenten at Dagens händelser, bedömde af en landtman, samt cUpplösning är icke upplysning, blifvit inbjuden till en tekonselj eller annat colloquium familiare hos aminoriteter eller de tänkande, bland våra gubbar, och att denna lilla minoritets böneman dervid yttrat sig i friare-ärender ungefär på följande sätt: aMin kära vän! Fäderneslandet är i fara; märk väl: fäderneslandet: det vill säga vi, som utgöra fäderneslandet, eller, hvilket också kommer på ett ut, som söka exploitera detsamma till förmån för minoriteten elier de tänkande, hvilka naturligtvis åter måste vara vi och ej den tanklösa majoriteten, detta pack, som man har den insolensen att kalla folk. Ni, min kära vän, har redan insett denna fäderneslandets fara och berömligt sträfvat att rädda det från branten af sin undergång i de förtjenstfulla landtmannabrefven och den aktningsvärda upplysningsboken. Men, fäderneslandets fiender äro, tyvärr, ej heller overksamma: förräderiet slumrar icke. Jag vill ej nu tala om adesse massor eller grupper merändels stå liksom undransar sig en nyckel. Vi erna icke påstå, att den är den ende och rätte; ty den utgöres blott af fysiken begagnar till förklaring af det annars, tidningsskrifvare,, på hvilka minoriteten eller de tänkande ej böra tänka, för att ej omärkligt förledas att göra affall till majoriteten. Men hvad säges väl om den afgrundsingilvelsen att på ett ställe i en enda bok skapa ett magasin för blotta facta: att ställa ut dem der till ett skådespel för hopen, knappast skylda i deras nakenhet med en enda reflexion eller deklamation, och att. kalla dylika nuditeter för ubidrag till Sveriges historiav efter den oförgäteliga Riksdagen i Örebro? Detta afskyvärda påfund, som vi nu hafva för ögonen, öfvergår, ni måste medsifva det, alit hvad den revolutionära tidsandan nittills uttänkt. Och sådant sker vid annalkanlet af en ny Riksdag, der minoriteten — vi — innars kunnat hoppas att på vanligt sätt blifva najoritet! — Saken vore föga betänklig, om man lott på förhand hade sig bekant för hvilka relexioner och deklamationer det är, som dessa acta blifvit ämnade till underlag; man bade då sin makt att neutralisera dem med andra relexioner och deklamationer. Men häri ligger let förskräckliga, att utgifvaren icke med egna mdömen lemnat sina läsare någon ledning, hvarfrån äfven vi kunna sluta, buru dessa fakta skoa komma att begagnas, uian kastat alltsammans andlöst åt packet, att deröfver reflektera och eklamera på eget bevåg, eller, än värre: att anske derpå grunda beslut öfver vårt system, eslut utan prat — sans phrase, — mins ni I Tösarnran fänlkltas aninmea gig att da tosanmna föra