Aftonbladet – 17 juni 1840, sida 2

-snom serskildt fälla sitt utlåtande öfver motstånI darnes förnämsta argument, catt folket genom beTrörde upplysning uppfostras till bondadvokater.y Då log han med ett löje, som uttalade så myc: ket förnuft, att om motståndarne sett det, skul. Ile det hafva vaiit tillräckligt att vederlägga alli Ideras oförnuft; och han sade helt lugnt: Jä di I fallna för tåcke, så blir de väl det ändå. — D: kommer väl allt an på hur de ä fallna. Och för öfrigt tycker jag, att det vore allt bra, or Jen fick veta lite mer, bara en hade råd och tid latt hålla på. Men intet tror jag att dä ä någon fara för nstorskrik, heller, ty de skrika väl ändå, de som ha lust; och dessutom har jag märk: bland oss, att de som veta lite mer än andra också ha mera förstånd med hvad de säga än andra. Så visst ingen fara ä dä på det viset med upplysningen., Det svåraste argumentet emot folkupplysnin. Igen hafva motståndarne, besynnerligt nog, ännu icke framdragit. Det är den af nämdemannen omrörda arådsh och utidens. Råd (tillgång) och tid! — hvar skola de hemtas i vårt fattiga land, der ångmachinen ännu icke blifvit spänd för plogen och der embetsmännens antal upp,slukar största delen af folkets besparingar? DetIta är hufvudknuten i frågan, som är svårare (att lösa än de föga klyftiga argumentationerna om calärdomsraseri, hallbildning, mönstringshåg, m. m. Hvarifrån taga penningar, 4) till skolornas uppbyggande och iståndsättning, 2) för skollärarnes bildning, 3) för deras aflöning, 4) vill understöd för fattigare barn, som behöfva att bivista skoleöfningarne, och 3) till ersällning för den förlust som de flesta föräldrar lida, genom barnens bortovaro i skolan, då de i allmänhet så väl behöfva dem hemma till bjelp att afbålla nöden från sina egna dörrar under det de befordra vällefnaden inom andras? Om de välvisa fäder, hvilka så högt frukta och vilja förekomma folkets upplysning redan inom idgens verld, om de i stället använde sin försigtighet att uttänka medel, huru folkupplysningen i verkligheten lät realisera sig, så gjorde de utan tvifvel mycket bättre. Men denna sträng torde vara för öm att röra på. Samvetet och rättskänslan torde der komma för mycket i strid med den egna fördelen och begvämligheten. Det torde blifva fråga om uppoffringar, Om indragningar afstaten, som det heter, tili och med om indragning af en hel hop indrägtiga embeten, och embetena, det vete viaf gammalt, äro gjorda för embetsmännens, icke för folkets skull, och hvad som sålunda tages för folkets räkning anses som ett rof för embetsmännen. Af gammalt sade vi, d. v.s. man har från långa tider tillbaka, nästan allt sedan Kain slog ibjel sin broder Abel och gick åstad och grundlade en stad, der han sjelf förmodligen blef den högste embetsmannen, hyst den bakvända tankan, att de, som naturen begiåfvat med större djerfhet och oförsynthet i karakteren och hvilka till följe deraf på hvad sätt som helst kommit till makt och välde öfver sina bröder, — för dessa maktägandes skull, icke för de svagare undergifnas skull är makten och enväldet dem gilna. Den nya tiden arbetar. väl med alla krafter emot detta Kainska oförnuft; men Abels vålnad som spökar och arbe-! tar i den nya tidens bröst har ännu icke på långt när vunnit öfvertaget och i verkligheten, om jag undantager strödda målningar på papper, syns han alls icke till. Af orsak således,! att Abel ännu icke hunsit att fullkomligt resa: sig ur sin tusernåriga graf, utan ännu liksom: står på sina knän kämpande emot den äldre: brodren, hvilkens raseri blir allt argare, ju närmare den älskade makten nalkas sitt slut, af den-; na och ingen annan orsak kommer det, att en! hel hop menniskor, till och med skriftlärda,! oaktadt de väl hundrade gånger utlagt historien om Kain och Abel för sina medmenniskor, icke vilja rätt förstå denna historia, utan sätta sig, så mycket möjligt är, emot den lägre och förtrybktare klassens upplysning eller befrielse ur bojorna, hvilket är alldeles enahanda. — Tyska tidningarne innehålla korrespon