Aftonbladet – 3 juni 1840, sida 2

— Alaand med dcess holmar. — ———LL —PRESTESTÅNDET. Plenum d. ö Maj f. m. Vid alla riksdagar hafva pengarne utgjort regeringens förnämsta kabinettsfråga, men vid den innevarande kan man säga att de äfven utgöra den enda. Utom denna kan man ej förebrå regeringen att hafva ambitionerat någon annan. I alla öfriga bar nemligen regeringen kommunicerat sig antingen genom wnådiga skrifvelser dem Ständerna opåtaldt kunnat lägga till handlingarne, eller ock genom så beskedligt motiverade propositioner, att man tydligen kunnat skönja regeringens afsigt att icke på något sätt störa Ständernas öfvertygelse. Propositionerne om anslag deremot, hafva alltid, så vidt de ej rört understöd till privata, för statsverket främmande personer eller inrättningar, varit fullt ut så bestämde som någonsin, och det är derföre icke underligt, att så väl Ständerna som allmänheten egmat penningfrågorne en synnerlig uppmärksamhet. Bland debatterne om sådane frågor, äro de i Presteståndet, rörande: StatsUtskottets betänkande angående andra hufvudtiteln, väl värd uppmärksambet. Manigenkänner deruti en fortsättning af de yttranden, som förekommo vid öppnandet af debatten rörande första hufvudtiteln, d. v. s. en allmän önskan att lindra de skattdragandes bördor, och att på något sätt förmå vederbörande att inskränka utgifterna. Diskussionen öfver Statsutskottets utlåtande Ja 40, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens andra hufvudtitel, öppnades af Biskop Tegner, som yitrade: aFlere af Staisuiskottets ledamöter inom detta stånd hafva redan i reservationsväg fästat uppmärksamheten på den princip, som bär uttalas uch som består deruti att, då man hoppas, det den nya organisationen af statsrådet skall leda till förenkling så väl i lagskipning som i de administrativa ärendernes bebandling, hvarigenom de redan befiatlige anslagen skulle blifva fullt tillräcklige, så vore tiden nu icke inne att tillstyrka ökade anslag för sådane embetsverk, hvilkas förändrade reglering kan förutses, om äfven skulle medgifvas art i verkens nuvarande skick anledning kunde fionas att begära förhöjning i deras stater. Man vädjar således från det gamla och ännu existerande Sverige till ett nytt, som förbidas, och hvarpå man ej borde anticipera innan det kommit. Det skulle ju kunna hända, att skapelsen af detta nya Sverige mötte allahanda motstånd, t. ex. i det gamla Svenska modervettet, som väl ännu icke torde vara alldeles bortliberaliseradt i nationen, och som ej torde gille, att statens embetsverk göras till experimentalfält för reformer, hvilkas användbarhet af ingen erfarenbet är bestyrkt. Att bygga en statsreglering på en sådan löslig grund som en dylik möjlighet synes mig ej välbetänkt. Skulle äfven förändringarna kunna införas så, följer deraf ännu ingalurda, att de nödvändigt skulle leda till besparing. Vid Juli-revolutionen i Frankrike yrkades också mycket på en styrelse för godt köp; men den som med någon uppmärksambet följt budvetterna i denna monarki med republikanska iustijutioner vet väl, att utgifterna derstädes årligen icke ellit, utan stigit. Något sådant skulle äfven kunna inträffa i det fattiga Sverige, äfven om de västade reformerna pröfvades antagliga. I allt fall måste väl för dessa nya orgsnisationer någon tid erforrös. Det är åtminstone troligt, att de ej kunsa vara fullfärdige förr än om 5 år eller till nästa ikadag. Häraf uppkommer ett interimstilistånd, varunder statsmachinen ej borde råka i äfventyr tt afstanna och staten lemnas alldeles rediös. Et notsatt förbållande förefaller mig som om en trädårdsnästare under stark torka vägrade att vatina ina plantor derföre att iframtiden regn torde komna. Plantorna kunde dö ut under en sådan vänran. Minga spå också, stt torkan ännu länge kan ortfara. Men låt ru också regnet komma med let nya statsrådet. Jeg har all: möjligt förtroerde ör deres organisationsgåfrvor; men det skulle kunna . ända, att de på detta sätt förefunne en sådan mängd f oafgjorda och balancerade mål, att ingen slags eorgsenisation kunde uppgöra dem och de förvänpda underverken således blifva onyttiga. Jog tror cke det är välbetänkt att under en sådan förvänan äfventyra ercbeisverkens och statens upplösning. estred på dessa grunder principen och förenade sig ör öfrigt med hvad reservanterne anfört. : Prosten Sidner. Hvad han förut vid 4:2 hufud:iteln ansett sig tildständigt yttra såsom en from oskan, ansåg han sig nu skyldig att uttala såsom nr bestämd rättighet, den hvar och en hade tt fordra, då fråga vore om allmänna medel, ämligen spersamhbet och sträng huskållning med olkets mycket ringa tillgångar. Jag harn, orifor han, under de sednaste veckorna hört mycet omtalas den förfärliga sparsamhetsoch indragingsanda, som skulle genomgå alla det Höglofl. Jtskottets förehafvanden; jag längtade att få se dessa eferade opus, jag såg och fann: En hufvudtitel vidrörd, 2 bufvudtitler nedsatta med tillsammans 47,820 Rdr, men alla de andra ökade med 133,100 åledes en minskning på det stora hela af 14,720,