Aftonbladet – 3 juni 1840, sida 2

Sedan början af förra århundradet hafva Sveriges regenter och Statsmän oaflåtligt varit bemödade att befria det gamla landet från obehöriga bihang af utländska besittningar samt dermed förknippado bekymmer och ledsamheter; detta har ock under våra dagar haft den framgång, att för Sverige icke återstår mer än ön S:t Barthelemy, hvilken, jemförd med de bortmistade besittningarna, måste, som någon i ett vigtigt ämne yttrade sig, väcka vemod, men den är likväl en vacker paradartikel, och troligen, betraktad från sistnämnda synpunkt, skänktes ön af en fransk konung åt vår högsalige konung, glorvärdigst i åminnelse, konung Gustaf III, hvilken likväl icke, oaktadt dess välxända financiella omständigheter, ansåg horom som sin privata egendom, utan införlifvade ön med staten. — Tider och tänkesätt hafva sadan undergåltt många förändringar, hvaribland, att Sveriges Rikes Ständer, från att fordom vara medgörliga och frikostiga, ådragit sig tillmälet för sträfbet, återhållsamhet och njugghbet; men på det 1840 års Rikes Ständer ändock något litet måtte afskudda sig detta, vågar jag framkomma med den proposition, öranledd af de i H:r Petrås motion uppräknade facta, att Rikets nu församlade Ständer måtte i jjupaste underdånighet utbedja sig nåden, att, som en undersåtlig skänk få till vår nu regerande Alernådigste Konung Carl XIV Johan öfverlemna Vestindiska ön S:t Bartkelemy med alla dess herrigheter, att dermed, såsom Dess privata egendom nandla och vandla ef:er Högst Eget godtfinnande. Svenskarne hafva efter gammalt en plägsed, som, astän mycket annat godt blifvit bortnött, likväl bi)ahåller sig; och med tanken derpå kan jag icke rånhålla mig att yttra en önskan, det H. M. vår rådige Konung måtte kunna af den gods vännen och grannen, Sjeifherrskaren öfver alla Ryssar, Hans Maj:t, den Stormäktigaste Kejsaren Nikolaus förjärfva sig och som gengåfva förära sitt trogna folk — Åland medå dess holmar. ——— RN