Aftonbladet – 27 maj 1840, sida 2

ten, der hon föreställer vansinnig, och hennes exalterade glädje likasom hennes förtviflan, så hänförande, alt ingen åskådare kunde dervid förblifva kall. Men äfven hvad hennes sång beträffar, har den unga konsiuären obestridligen i vissa fall gjort märkbara framsteg; man finner nu vida mera friskhet och kolorit i passagerna; och den sista arian: Smärtan mig ej betvingar, Själen på lätta vingar, etc., som Lucie sjunger nyss innan hon dör, är, om vi så få säga, verkligen en Julia Grisis, med den skilnaden blott, att Grisi icke kan så åtorgilva det dramatiska — Vi kunne vid detta tilfälle icke undgå att förnya en hemställan, som vi på allmänhetens vägnar skulle vilja framföra såsom dess första begäran till den nya Direktionen, nemligen om det icke vore skäligt och innebure en värdig erkänsla för den stora fördel teaterkassan har af Mamsell Linds talang, att hon erhölle en recett före spelierminens utgång och publiken derigenom sattes i tillfälle att få visa sin sympati för denna intressanta sångerska på ett mera reelt sätt än med blotta bravorop och bändernas sammanklappande., — Hr Gänther förtjenar äfven stort Icford för både sång och spel, isynnerbet i fjerde akten, och åt Hr Belletti gifva vi, utom för hans musikaliska talang, en serskild komplimang för den renhet, hvarmed ham på en så kort tid lärt sig uttala Svenska språket. Efter spektaklets slut ropades Fru Sällström och framträdde med sin lilla son vid handea samt emottog med synbar rörelse de bifallsyttringar, som lemnades benne. — Huset var fullt, och den Kongl. familjen bivistade spektaklet. eek ———— AA)