Aftonbladet – 16 maj 1840, sida 2

Svenskons begrepp om hela bars statsoch medborgarelif. Vårt språk har metodistiska presien lärt sig och använder, för att öfvertala css, attantaga hans metodistiska idiosynkrasi, i utbyte mot landets allmänna, stadgade, sunda och vördade bekännelge. Finnas svenska metodister, och uppgif ver han sig vara skyldig predika för dem, eå kör han ju sjelf danat dem, öfvertalt dem, förledt dern till affall och erkänner sig sjelf saker till ett fördömligt proselytmakeri. Jag förutser, att denna motion kommer ati sätta i rörelse serdeles filantropiska och liberala känslohäfningar. Men nu är den en gång på tapeton, och jag hoppas, att det komaaer att gå allvarsamt till. Visstär det skönt, och lätt, och populärt, att teoretiskt och utopiskt tala om spirituslia förbållanden; men uti våra, på stadgade, materiella förhållanden bestående samhällen måste äfven toleransen hefva sin gräns. Jag bar ej velat använda dessa orstoriska blomster, ty äfven dessa fattas ej på min side. Jag inser nog, att man ken vilja begagna sig af den stora reformatorens namn, fadrens för all protestantism; raen då glömvaer man, att med samma anda och kraft, som kan utdömde påfveväldet, yttrade han sin afsky och vissta sia verksam emot Cserolostagij, Knigperdollings, MOntzers och andres farliga svärmerior; badröfrelsen öfver hvilkas följder förbittrade hens ålderdom och förkortads hans dagar. Vår, i minnet odödlige Konung Gustaf Adolf, som tvekade, att ens återinsätta en reformart furste på sin thron, och minst beskyddade, eller stred för sekterism, torde lika litot vara ott tjenligt exsmpol, för att försvara sjelfsvåld uti religionsväsemdet; och framstår Han som ett det heligasta mizne af menniskors medverkan till sublim och andlig frihets vinnande här på jorden, så var det i don höga betydelsen af den fria kyrkars och den fria statens oåtskiljaktiga förening. Må man besinna, hvad för en omätlig kraft, moralisk ech pelitisk, innebor kos ett folk, som bekänner semma religion och nitälskar för densamma. Må, således, — jag och troligen ingen anmar kan hafva något deremot — rzoetedisterne, under det antagna namnet engelska kyrkan, utöfva sim gudssjenst uti Sverge, på det friasto sätt; mer då bör deras gudstjenst äfven förrättas på omgelska epråket, liksom det sker efier engelska ritualen för engelska raetodister. Men såsem vaissionäranstalt förnekar jeg dem ega laglig rättigket, i synnerket den, att utöfva preselytvärfning på svonska språket bland bekännmarena af Lutherska läran. Den enda orsak, hvarföre metedistraisslexären predikar på svenska språket, är naturligsvis den, att omvårda oss. Omvändelseniset är alltid lifligt och starkt hes en missienär, och ott så beskaffadt mit aftager altid, der kyrkan ej mera befisner sig i strid. Den enda fördel man således kunde fimna metodirmeons införande medföra, vere, att vårt eges prasterskap rustade sig till en nitisk kamp. Deri ligger ej något ondt, men jag tror, att man väl bör afväga fördelar och olägenheter, innen rean låter en fojd begynna, som kanske ej kommer att exdast stadea inom den spirituslla polemikens emråde — helåst då alltsammans är en främmarde importvara. Jag anhåller vördsamligen, att kögloflige Ridderskapet ech Adein maå skänka någon uppmärksamhet åt bilsgda autentika handlingar; de äro msetsdisternes egna. Hvarje del af deras officiolla förhandlingar äre uppfyllda af enahanda iz onehåll. Jag har råkat att bekomma den volym, hvarutur utdragen äro gjorda, i mina händer, och jag erbjuder mig, att presentera dem vid påfordran. Bedrager jog mig ej, torde den göra tillfyllaet. Desto mitt arförande torde få ånfölian Frikerre Flemings motion, hvilken jag anser äfven bära behandlag som ett önskringsmäl, till det Utskott, h vartill det blifvit hänvist. C. von Hauswolff.