Aftonbladet – 16 maj 1840, sida 2

alt INichus på UVifllKLUuekl, HVYGrtlli pLatoM MUSEU lemna nämnda pensionskessa ett lämpligt bidrag. Hr C. ven Hawswolffs anförande, angående Methodisterna. (Slut från gårdagsbl.) Utem den redan anrtydda bedrägliga ytam af en viss grundeualighet med de effentliga protsstanviska bekännelserna, får jag lof att väcka uppmärksanebeten på det förhållandet, att metbodismen visar sig, efter omständigheterna, i en olika skepnad. Dea äger en annan poiitik, der, hvarest den will vinna inträde i ett ugplyss land, ett Europeiskt land, mot hvad den antager uti ett annat, som bsfinner sig i ett mer eller mindre motsatt förhållande: vidare allt efier det mer eller mindre ingripande välde det lyckats tillvälia sig. Till ett europeiskt land sänder den, under dei sjelftagoa namnet pastor — missionärer — män reed mera utmärkt bildning och större förmåga; till de andra, vida mer underlägsna och råa porsoner: nitet dela de lika, men de förra ega en högre politisk blick ech äro medvetande af hufvudhemligheten izom denna verkliga orden. Saken kommer dock snert på ett ut, ty ändamålet är detsamma. Det dröjer ej så länge, innan infödda inspirerade och instruerade folkpredikanter uppstå, och snart får man höra vandrande gesgäller, och Gud vet hvad för folk — ty födkroken är lätt och har sitt nöje med sig — ifrån uppsteplade kärror eller bord, hvar som heldst, predika för en från sina nyttiga arbeten, först af nyfikenhet, sedan af epidomiskt svärmeri kringströmmande allmänhet; ty saken är kalkylerad att gripa omkring sig i samma progression, som en epidemi. HElementer saknas ej i Sverge, och man har sett, att en slug missionär redan känner och söker dem. Benden lemnar sin plog, handtverkaren sin verkstad, tjenstebjonet sina åligganden — och gudeliga blifva de visst, men kuru sant gudfruktigo, lemnar jag derhän; frågah om den verkliga båtnad, som deraf följer, torde vara föga tvifvel underkastad. Do utdrag ur metodisternes egna offentliga skrifter, som jag har äran bilägga, tror jag skola öfverallt detta lemna de mest ojäfaktiga bevis. Vi strida just nu emot den öfverhandtagande fattigdomen i vårt land, men under ett sådart förhållande, som det ofvannämnda, kommer den oundvikligen att blifva mångdubblad; och, hvad än värre är, kommer andligt-politisk svärmeri att blanda sig i spelet, — ho kan förutse följderna? Men att de blifva allvarsamma och betänkliga, bör icke undgå någons blick. 1 enlighet med den föresats, hvarmed jsg affittat detta vördsema anförande, bör jag ej utbreda mig utförligare. Fästa ej korta, egentliga och sanna uppgifter uppmärksamheten, lära långa förklarvinger föga båta. Antydt, som jag nu bar gjort, motiverne för det intresse jag tar i denna sak, och den uppmärksamhet jag anser Regeringen och Riksens Ständer böra egna deråt, är det mig dock ej tillständigt, i ett gå beskaffadt fall, att uppgifva förslag till de mått och step, som skulle vara lämpliga, för att förekomrma och stäfja det ifrågavargnde ofeget, förenliga med våra toleranta grundsatser, angående religion. J:gtilltör dem, somtro, ett det hufvudsekligeaste beror på vårt eget presterskap, och att så lades det kögvördiga Ståndet troligen kommer att! grundligast yttra sig deröfver, då det hunnit taga frågan i moget öfvervägande. Det besipnar otvif-! velaktigt, att fri religionsutöfning och sekteriskt proselytmakeri äro, så väl efter rättsbegrepp, som onligt filosefiska äsigter, I grund åtskiljdo; att de till och med utgöra ett sinsemellan stridigt och absurdt förhållande. Ingen fråga lår det blifva. underkastadt, att det förra är oförenligt med svenska legar, författningar och seder. Sålunda torde: någon ellmän, mera bestämd leg i detta fall visgerligen vara påkallad, men hufvudsakligen torde, ärendet tillhöra Regeringens bandläggnieg. och dess pänvisande till allmänna Besvärsutskottet, jemte Laguteskottet, varit det lämpligaste. Såsom förhållandet är, tyckes saken mera närma sig till ett önskningsmål, ej obetoget, att en bestämdere leg stadgas. — Af allt hvad jag anfört, är tydligt, att jeg, såsom högst lämpligt, skulle avse upphörandet af den svenska predikan i den enrgelskt-sekteriska! kyrken. Den har der ingenting att beställa, och jog kan ej inse, hvilka giltiga skäl en metodistpredikant kan föregifva för nödvändigheten för det så ifrigt eftersträfvade af gudstjensts hållande, efter metodistisk form och ritual, på Svenska språket. Den, som noga följer med konom, ficner, hvaruti finessen ligger. Grundlagen försäkrar honom om en fri utöfning af sin religion, men den lär ej ovilkorligen tarfva offentliga yttringar för andra. på ett språk, som ej är hans — men vårt, och vi bekänna 0ss ämnu till den Lutherska läran; denna tre, denna öfvertygelse eger den djupaste rot i