Aftonbladet – 5 maj 1840, sida 2

ondt; man fäste endast uppmärksamhet på Ständernas och Utskottens deraf följande sammansättning, för att finna saken förklarad. Den gamla 30-åriga tabulaturen var ännu mäktigare än de nya åsigterna, och den uttalsr sig tydligt t. ex. i betänkandet öfver femte hufvudiiieln, der Utskottet ej vet något annat skäl, hvarföre det tillstyrker anslagets fortfarande åt dramatiska spektaklet, än att det cunder en längre tid varit anvisadt,, Detta motiv, det bitiills vanliga, förtjente således mera afseende, än Sländernas, och serskildt hela Boadeståndets tydligt uttryckta mening. Af samma anledning bar det ej funnit skäl instämma i åtskilliga motioner om indragning eller förminskning af flere anslag, och har ej kunnat komma ifrån ideen om önskningsmåls framställande, hvarmed ingenting uträttas, till den om ansl:gs förn-kande, hvarmed allt kan uträttas. 5å stark är vanans makt, att hon öfverväldigar äfses den bästa vilja, och på denna böra vi ej tvifla, isyn nerhet hos pluraliteten af Utskottets led:möter. Att någre af det högvördige Presteståndet ej höra till denna pluralitet, bör icke öfverra ka någon, allraminst att Ståndets mensales förskräckas vid blotta tankan på afslag å någon regeringens proposition, ja, att de till och med hyst farhågor för statsmachinens gång, hvilken de fruktat skulle afstanna, om hjulen icke smordes med nya bidrag af de skattskyldige, eburu de kunnat hittills nödtorfteligen underhållas med förhand varande anslag. Man hor trott sådant höra till embetet, och denna tro har varit starkare än tankan på de skatsdragandes snspråk. — Berömvärd är Utskottets arbatsambet. Med den hade likväl rågot bättre kunnat åst:dkommas, än det nu aflemnade, halfgjorda hastverket, om man endast förmått göra sig rada för de krafters vidd, man verkligen ägde till sir disposition, hvad med dem kunde uträttas och huru de borde behandlas. Om de öfriga Utskotten är ännu föga att säga, men vi torde framdeles till dem återkomma och då troligen få skäl till enahanda anmärkningar. Förhållandet är imedlertid, att de förhoppningar nationen gjorde sig af riksdagens början, till dato ej allenast icke resliserats 2f dess utveckling, utan äfven stå på punkten att kunna helt och hållet bedragas. Med en 2nnan organisation och med mera vana vid ärenderna skulie sådant icke ägt rum, och den upplysning, den allvarliga vilja, som verkligen finpes hos de nu vararde represententernes pluralitet, hade varit tillräcklig att föra sakerna till ett önskadt mål. Det är ovisst, om dessa sistnämnda egenskaper någonsin funnits i högre grad hos någon representation, och daiia visar så mycket tydligare angelägenbeten af en hättre sammansättning, för att låta dessa krafter, icke som nu, g2gnlöst utarbeta sig i spridda fördelningar, utan gemensamt och enhälligt samverka till ändamålet. Mycket vore redan vunnet om riksdagarna vore tätare, i synnerhet om de voro årliga. Den stora olägenheter: ovana vid ärenderna, skulle då upphöra; man kunde då snart rätta misstag, begångna vid förra riksdagen, men hvilkas följder nu fortgå i 5 a 6 år; man kurde oftare inhemta sina kommitenters tanka och oftare utbyta egna åsigter, och den öfver. : tygelse, hvarje riksdag ger om sin indamilsvidriga sammansättning, kunde då praktiskt verka till en förbättring deri, när den inhomtade erfarenheten några månader sednare kunde hegagnas som ledning till reformers företsgande, hvaremot det nu händer, att de, som skola bandlägga sådana, antingen icke äga denna erfarenhet, eller icke äro intresserade af bristernas afbjelpande. Den öfversigt vi här meddelat af riksdagens historia, är kort ech ofullständig, men torde kunna tjena som inledning till framtida betraktelser öfver dess fortsättning och slutliga resultater. uker ÄN rE——— Hr Marmier och Svenska periodiska pressen. Hr Marmier. en af deltacarne i den hekanta