Aftonbladet – 5 maj 1840, sida 2

Isultat i Ständernas debatter deröfver och deras j (anmälan till Regeringen, ehuru visserligen den I moraliska verkan deraf icke uteblir på nationen och dess opinion. Och likväl har aldrig något Konstitutionsutskott lifvats af en så ren I fosterländsk anda som detta, intet arbetat med så outtröttlig flit och verksamhet, med sådan ansträngning af alla krafter som det. Felet är icke dess, utan representations-sammansättningens, hvarigenom man ej kunde från början finna sig i sin nya ställning och ordna en ändamilsenligare operationsplan. Något som ej bör förvåna är att en och annan lojal ledamot, egenteligen af Presteståndet, fasade för den oroliga anda, som röjde sig, och använde alla bemödanden att pålägga henne tyglar. Sådant hör till sakernas ordning, men har här haft den ledsamma följd, att det uttänjt arbetet med vidlyftiga diskussioner, hvaröfver man gjort sig den onyttiga mödan att föra protokoll. Hvad vi här sagt om KonstitutionsUtskottet gäller, ehuru i något ringare grad, jemväl om StatsUtskottet. Dettas ledamöter hade hittills varit vane att nödgas bevilja största delen af Regeringens fordringar, och på sin höjd få för(knappa eller afslå någon liten obetydlig del deraf, samt få utöfva sin förkastelserätt öfver några enskilda motionärers förslag till nyttiga och behöfliga statsutgifter. Nu fann man, emot jall väntan, huru det verkligen kunde gå an jatt afslå äfven regeringens fordringar, och man underlät ej att begagna denna fördel. Likväl kunde man icke uppfatta naturen af sin verkliga position. Man kunde ej finna sig i den föreställningen, att StatsUtskottet i närvarande stund var det vigtigaste af alla Utskotten, emedan det höll nervus vrerum i sina händer, jenär det enda medel Ständerna ega att verka på Regeringen: Statsanslagen, berodde af det att uppgöra och förbereda. Man kunde således icke ana, att det gick an att företaga en grundlig och genomgripande reform i syIstemet för statens utgifter. Da förslag i detta fall, som från representstionen inkommo, lemnades derföre utan afseende, dels på de lösliigaste och mest otillfredsställande skäl, dels Jutan anförande af några sådana, och man tyckte sig hafva gjort oändligen mycket, då man afstyrkt begärda tillökningar, till och med föreslagit små minskningar i de redan bestående anslagen. Att man kunnat göra något mer, Jatt man kunnat gå ännu längre, att man kunnat begagna Ständernas rätt att faktiskt afskaffa vissa missbruk, genom anslagens vägrande dertill, det ansåg man som en innovation, farlig att äfventyra, åtminstone alldeles för tidig, och man tyckte sig hafva gjort nog, då man föreslagit en anhållan till Regeringen, det hon måtte vidtaga åtskilliga förändringar med bestående organisationer, såsom Gardes-regementerne, Invalid-bospitalet m. m., liksom om man alldeles icke hade någon erfarenhet af dylika önskningsmåls öde, att få ligga oagjorda i fem til tio år, eller lemnas utan uppmärksamhet, äfven der de rörde oskyldiga och likgiltiga saker, ännu mer då de stridde mot styrelsens kända åsigter och intressen. Härigenom har det sällsamma fenomen åstadkommits, som StatsUiskottets Betänkanden öfver hufvudtitlarne utvisa och hvilka till en stor del nedslå de förhoppningar man gjort sig om reformer och inskrävkoingar i statsutgifterna. Icke nog, att de s. k. förminskningarne reducera sig till ett belopp af 414,000 Rår, man lofvar dessutom en extra statsreglering, som kan komma att, man vet ej till hvad belopp, öka utgifterna, och man har till cch med, i den fromma förväntan på Regeringens medgörlighet och eftergift för en beckedlig framstöllning från Ständerna, uppmuntrat henne dertill genom öfverflyttsnde på ordingrie stat af summor, dem hon tillegnat sig emot förra Siänders beslut, och hvarföre till ech med dess föregångare, 1834 års StatsU:skott, fordrade rådgifvarnes ställande urder Riksrätt. Det är ej underligt, om en och annan häri trott sig fina en snara, anlagd för att locka Ständerna att till en början gå in på detta förslag, under förespegling af äfventyret för Riksdagens snara upplösning och den gamla hevillnivgers fortfarande, för att seden med den! extra statsresleringen, hvilken torde förekomma fram mot sommaren, när trötthet och berssju: ka börja infinna sig, kunna inleda dem i högre anslags beviljinde. Degna misstänka har vunnit en ökad styrka sf den omständigheten, att e-. huru motioner väckts om alla statsmedels öfverflyttande till Ribsgöldskontoret, bvarigenom let skulle bli regeringen omöjligt att efier be :! 1ag disponera öfverskosten, och hvarom serskildt örslag både lätt och snart kunnat till Ständerj ra afgå straxt vid Riksdegens början, något så)1 ! : L I lant likväl icke ännu kommit frin Utskottet, ch om det kommer, antiogen ej hinner afgö. as af Ständerna, i händelse Riksdagen upplöes eller, af dem afgjordt och antaget, måhända l4 cke erhåller regeringens sanktion och allt i det. la a fall sålunda förblifver på gamla foten. Mend man hahäfröar ala färntsätffa NnåvaAn cådan a fe