Aftonbladet – 30 april 1840, sida 2

lager mera kunskaper och 1 någon man känner samhällets ställningar och förhållanden, än af den som ej gör det. Men hvad säger Biet härom? Inga andra än rena Bönder ci sin velImarströja vare skattejordens målsmän, direkte från plogen miga de tagas, och om de, under sitt tunga och trägna arbete, inga kunskaper varit i tillfälle att inhemta, ingen kännedom hafva om ärender, som på riksdagen vanligen komma under öfverläggning, så gör det ingen ting, de behöfva ej mer än wsitt enkla ärliga Svenska bhjerta, Detta är Biets påstående. Det ser sannerligen så ut som det vore valmarströjorna och icke skattejorden som Biet vill hafva i Bondeståndet representerade, och endast af ömhet för Ståndet vill det hafva allt hvad Herre heter eller heta kan derifrån uteslutet. Nej, må Biet upphöra att hyckla ömhet för Bondeståndet och månbet om dess intressen, må det fort heldre säga rent ut: Jag är rädd för dessa Herrepossesionater, f. d. inspektorer och andre, de der i förmögenhetsvilkor, umgängesoch lefnadsvana m. m. hafva med allmogen föga gemensamt, ty de låta icke så lätt draga sig vid näsan och hundsvottera sig, de äro svåra att genom extra förplägning sätta i behörig sinnesstämning till voteringar, de kackla jemt och ständigt, som gässen på Capitolium, och gifva Bönderna ingen ro att taga en lur och luras. Bondeståndet, detta Stånd skapadt att fromt och beskedligt bocka och säga ja, att tiga och samtycka, göra de så uppstudsigt, att jag slutligen inga händer har med det. Sade Biet så, då vore det åtminstone rent spel, och man månde sen säga hvad man ville och behagade om dess läror och åsigter. Den nu följande 7:2 artikeln i Biet innehåller autdrag af ett bref från en resande Svensk — tydligen en af Biets sympatier — som apå afstånd bättre lär känna en sak, än på nära håll). Denne, som skrifver från Berlin, prisar Preussen lyckligt för den alugna skolgången af dess Statslifp, men gråter öfver Sverge, hvars kraft oaflåtligen arbetar att förstöra sig sjelf, men dock, Gudi lof! ännu ej lyckats, och det just för sin inre rikedom,. Ån om denna inre rikedom af kraft just vore frukten af dess arbete, att — såsom det vår på afstånd skåIdande Landsman synes — förstöra sig sjelf? Så arbetade ock fordom det gamla Roms kraft — såsom dess aristokrater nog visste klaga — i årbundraden cott förstöra sig sjelf, men växte (under tigen till denna jättekraft, som krossade verlden. Sedan det der inbördes förstöringsarbetet upphört och det romerska statslifvet, såsom det nu preussiska, börjat cgå sin Jugna skolgång framåt, uppfostrande hvarje individ till en lydig och förnöjsam medborgaren, aftynade deremot också kraften så småningom ända derhän, att det kolossala riket blef ett byte för några barbarborder, såsom det döda aset för roffoglarna. Tänk, om vår brefskrifvare varit i Ryssland, i stället för i Preussen, då skulle ban väl först blifvit riktigt förtjust öfver astatslifvets lugna skolgång,. En dylik lycklig, afvundsvärdt lycklig ställning sågo fordom i Persien de 2:e Spartanerna, som gingo till Susa, för att dö för fäderneslandet, som i sin öfverilning förbrutit sig mot Gudarna, genom dödandet af persiska konungens sändebud; de sågo den, och en persisk satrap sökte fästa deras uppmärksamhet derpå, men de förstodo ej att uppskatta den, utan svarade satrapen så: hvad fria män kalla för lycka, det förstår du ej. Detta svar kan imedlertid förtjena att begrundas af Brefskrifvaren och Biet och alla dem, som tillhöra samma kupa. De tyckas nämligen ännu icke hafva begripit, att icke allt förståndet fallit på deras lott, på några få personers lott, om än dessa råka utgöra ett lands styrelse — Ins. kommer härvid ihåg en bondes yttrande vid en socknestämma, der ordföranden visade sig vresig öfver de motsägelser han rönte. Bonden sade så: inte har allt förståndet fallit på er, då skull all de ader ha vordti utan — med ett ord: våra förmenta visa, som äro afärdiga att gråta öfver den svenska kraftens inbördes arbete att förstöra sig sjelfn, som förnämt mockera sig öfver detta aköbbel, rysa öfver denna asanslöshet, denna asmutskastning,, och hvad det allt heter, hafva ännu icke begripit — trots hela verldshistorien ånnu icke begripit — det fria samhällets natur, att der alltid måste existera en inre strid, en strid mellan opinioner, ja ock mellan in( tressen. Aldrig bar det i verlden funnits och aldrig kommer det att finnas någon stat, der! icke individers intressen — rätt eller orätt! förstådda — stundom korsat hvarandra, stridt mot hvarandra, eller korsa och strida. Ännu? mindre har det inträffat, eller kommer det att inträffa, att alla menniskor tänkt eller skola S tänka fullkomligen lika öfver allas föremål för tankan: guot capita tot sensus heter det.! Hvar och en tror sig tala sanning, vittna om sanningene, då han uttalar sin opinion, och att få uttala den, det är ett själens bebof, det är OP RE oo TF 42 HllasktAaA Amflaäas st mm mm tt