Aftonbladet – 8 april 1840, sida 1

underhåll, som förut fanns, på de arbetare som sedan tillkommit. Denna fördelning kan sko mer och mindre jemnt. Sker den jemnt, så uppstår ett långsamt, men mindre märkbart, utarmande. Sker der ojemnt, så uppstår en starkare och synbar tillökning i fattigklassen. Man har vanligen räknat endast det sednare fenomenet, eiler fattig klassens tilltagande, såsom ett fenomen afpsuperismen; men med fattigklassens tilltagande förenas alltid en fortgående förberedelse dertill inom den änru icke fattiga arbetsklassen, som väl icke alltid märkes, men som icke derföre är mindre verklig. Jemto len cuppbörlig sig alltid ökande fattigklass finnes nemligen alltid en klass, som genom det på allt flera händer fördelta arbetstillfället mäste uttämja rs er loch mer sin lefnadskostnad, hvilken i sig sjelf är obeskrifligen elastisk och som söker ännu täfia ii ncm sig om det gemensamma arbetat, till dess nedsättningen i lefoadskostnaden för den ene efter den andre nått sin gräns, då de ingå inom fattigklassen. De: är just denna förberedelse til: fattigklassens förökning, hvilken oupphörligt föregår inom arbetstlassen, som egentligen utgör pauperismen. Pauperismen följar således helt och hållet matihematiska lagar; och hade man noggranna tabelisr på arbetstillfällets tillökning: — hvilket åtminstone approximstift icke vore omöjligt — liksom men har tabellen för populationens tillökning, så vore man i stånd att följa pauperismens gång och röraise, minskning eller tillökning, hvilken man nu endast känner genom de fattiges faktiska tillökning; således försent. Orsaken nu, hvarföre pauperismen är en nödvändig följeslagare af civilisationen, år att civilisationen, i synnerhet den moderna, har åstadkommit en större aktning för menniskolif, en ordentlig och allmän helsovård, stora anstalter mot farsoters utbredande, hveraf en af de roest förstörande, kope porna, är i det närmaste utrotad. Krig blifva småningom mera sällsynta, eller föras de med mera mensklighet än förr. Friheten att gifta sig är större och åtkomsten till ett mnäringefång är lättare. Sålunda har civilisationen bidragit att till en förvånande grad öka populationen, och om den ej i samma grad ökat arbetstillfället, så är klart, att civilisationen måste vara en orsak till pauperiemen. Nekas kan välicke, att äfven arbetstillfäliet ökat sig genom civilsationep. Ett af civilisationens förnämsta sträfvanden är nemligen att öka produktionen, och en ökad produktion förutsätter nödvändigt äfven ökadt arbetstillfälle. Deraf kom, ait bes äldre industriella nationer t. ex. i Holland, Venedig och äfven för icke så länge sedan i sjelfva England, ingen pauperism uppstod, men detta egde endast sålänge rum som hufvudsakligen menniskokraft användes vid produktionen. Men förhållandet är nu mera väsentligen förändredt. Industriens problem är nu mera att åstadkomma den största möjliga produkt med det minsta möjliga arbete, hvaraf uppstått substitutionen af döda uaturkrafter i stället för lefvande, och maschiner i stället för mennoniskoarbete. Deraf följer att menniskoarbetet alldeles icke såsom förr ökas i samma proportion som produktionen, hvaraf åter vidare följer, att om både population och produktion öfverlemoas åt deras egen utveckling, populationen måste öka sig starkare än arbetstillfället. Ett lands välstånd betecknas alltid genom dess Istigande produktion. Säledes låter det icke alleInast ganska väl tänka sig, utan tvärtom det är äfven af andra skäl nästan rödvändigt, att med ett stigande välständ alltid förenas en fortekyndead psuperism, på det sätt, att de fördela sig vid de två extremerna af samhället. Sanningen kännes alltid dunkelt af det sunda och lallmänna menniskoförståndet. Men har ofta förI klarat, att pauperismen härledde sig af öfverbefolkning, och praktiskt bevisat dsona öfvertygelse derligenom, alt man sökt förekorama pauperism genom Tutvendringar och kolonisationer. Men har liksom ef instinkt känt, att området, på hvilket en menniskomassa vistades och verkade, småningom blef för trångt. Sålunda har, liksom man i forntiden efböjde pauperismen genom kolonisationer och folkvandringar, man äfven i våra degar funnit deruti det kraftigaste botemedlet. I Sverige, der man ej kan och ej vill utvandra, har man i stället tänkt på att inskränka folkökningen och att således minska giftermålen. Det ligger otvifvelaktigt mycken sanning i denra förklaring af pauperismen, då man härleder den från öfverbefolkning. Men detta begrepp om öfvorbefolkning, såsom orsak till pauperism, är icke blott oklart, det är tillika endast halft. Orsaken ligger ej nemligen i ett enda faktum, utan i en reiatior, emellan två; ej i folkets mängd utan i folkets mängd i förhållande till en annan sak, nemligen till arbeistillfället. Samma effekt åstadkommses, om man ökar arbetstillfället, eller om man minskar folkmassan. Nu bar man endast tänkt på lett minska folkmassan, ehuru man kund lika så väl hafva tänkt på ett öka arbetstillfället. Ty att minska folkökningen är omöjigt utan att låta civiI Hlisationen gå tillbska, således roåste arbetstillfällets I förökning vara det enda mediet, som återstår för I psuperismens meoetarbetande, Detta är också nu mera allmänt insedt af de fler sia, jag vågar ej säga af alla civiliserade stater I Europe. Liksom å ena sidan all den oro, som nu visar sig inom alla Europeiska stater, mer eller mindre sammanhärger med missförhållandet emellan erbetstillfället och populationen, utgör 3 den andra siden arbetstillfällets ökande den moderna statskorstens egentlige och vigtigaste problem. Did syfta alla nya författningar och slla reformer. För detta ändamål slutas alla politiska förbund, och knappast kan något krig uppkomma nu i Europa, utan såsom föranledt af detta staternas nya och vigtiga ändamål. sol. om Utan att fördjupa mig i någon undersökning af de vilkor, hvarpå sådana ekonomiska författningar bero, som skulle åstadkomma en tillökning i ari botstillfälle i bredd med pepuiationens tillökning — en undersökning, som skulle föra mig allt för långt, — vill j2g inskränka mig för närvarande till ett l enda: statens åliggande att befordra och bekosta allI männa arbeten, hvarigenom allt det öfverskjutande Jantel af arbeten, som cj kunna finna sysselsättning l I genom den långssmma utvidgningen afden enskilda industriea i Sveri C ! adarh 21 Tan måtte konra finna arbeto och a rn oo 6 atnr FEN