UuCTilill fdalhas uuvdd UULPBAULUlL I ölUlo HECLWUL GE IVA vi slaget för allmänna arbeten, denna summa verks ganska fördelaktigt på anskaffandet af arbetsför tjenst åt personer, som nu vandra från provins til provias och förgäfves söka arbete. Om sålede: 200.000 R:dr af statsmedien, enligt Kongl. Msj:ts nådiga proposition samt en fjardedel af bankovin: sten, utgörande för närvarande omkring 190,00 Riksdjaler eller i rund summa 200,000, tillsammans 400,000 R:dr, af Riksens Siänder dortill anslogos med vilkor, att enskilda kapitaler skulle dermed sammanbindas, olika efter företagets olika beskaf. fenhet och detta kunde beräknas till en lika stor summa, så uppstod genom sådana företag ett nytt och förut icke existerande bshof af 2,000,v00 dagsverken årligen, utom det arbetstillfätle, som efter hvarja företags fullbordan skulle derefier uppstå i everidliga tider. Jag har i början af deita anförande erinrat derom, att Nord-Amerika är det enda Europeiskt civiliserade land, hvarest ingen pauperism finnes Men det är just i detta land, som icke blott de enskilda kapitalerns blifvit genom kreditinrättningar med starkare impuls ledde till nya företag, utan äfven staten användt större kapitaler, än i något annat land ännu dertill blifvit använde till allmänna arbeten. Det må tillåtas mig att anföra ett enda exempel. Fristaton NewYork, som icke har mer än 2,000,000 innevånare, d. v. s. ej mer än ?, af Sveriges population, har från 4817 till år 18535, således på 18 år, på allmän bskostnad gräft kanaler som utgöra en sträcka öfver 80 Svenska mil, och hvilka kostat en summa motsvarands 33 000,000 Rdr Svensk bko, d. v. s. nära 2,000 000 om året. utom hvad denna stat användt på jernvägar och andra allmänna arbeten. Dessa ofaniliga summo: bafva icke anskaffats genom skatter, utan genom statslån, som långsamt och småningom amorteras Och under det alla Europeiska stater skaffat sig sina statslån icke endast till produktiva ändamål uian till och med till ändamål, som verkat förstö. rande på folkets välstånd och som nu efteråt tryc: ka såsom en skaitebörda, så hafva de Nord-Amerikanska icke skaffat sig sina större statslån för annat än produktiva ändamål, hvilka mångfaldigt återbetala ränta och amortissement, samt lemna eu stort öfverskott i behållning. Genom eit sådant hushållningssätt har fristater NewYork, som år 4820 hade endast 4,320,020 innevånare, 10 år derefter ökat sin population m2c 60 procent, under det Sverige emellan 4825 och 1835 äfvenledes under 40 år ej ökade sin population med mer än kögst 10 procent. Det är på sådant sätt och med en sådan hushållning, gom staten stiger till välstånd, sjelfbelåtenhet och lycza. Professor Geijer: Med Biskop Azardh är jag i visst afssende ense, i ett annat, och jag får tillägga, i ett mera hufvudsakligt afsesnde oense. Hvad han vill låta gälla säsom regel, kan jag endast låta gälla såsom undantag, eller åtminstone ej medgilva utan stora inskränkningar. Hr Biskopens sätt att uppfatta ämnet ingår i den stora, mycket de batterade frågan om folkökningen såsom hufvudorsak till pauperismen, i följd af missförhållandst emellan denna ökade population och näringsmedlen. En viss statsokonomisk skola har ansett detta missförhållande ligga i sakens natur, så att nöd, last, eläncde och de härjningar de åstadkomma blett skulle vara naturliga medel att återställa jemnvigten. Denna skolas anhängare hafva i sednare tider sjelf va betydiigt mildrat det stötanda i dessa påståenden. Min öfvertygelse i ämnet är att folxökningens osiridiga tendens att öfverskrida de för hand varande subsistensmedlen just är ets medel i försynens plan, att drifva menniskorna, vore det ock med nöden till läromästare, allt längre fram på odiingens bana. De svårigheter, som möta på denna bana, tjena blott att allt lifigare inskärpa den stora läran, att med rättvis mätning af sambhäliets pligter och skyldigheter, med jemnhet i bördor, med full frihet för . utvecklingen af individuslla krafser, så vidt det utan andras förfång kan ske, menniskan ej behöfver frukta att underkufvas af hvilken hotande nöd som heldst. Men den nämnde fribeten inom rättvisans gränser är också sett oundgängligt vilkor för denna förkofran, och kan hvarken ecsättas af mågot prohibitiveller något uppmuntringssystem, hvilka så ofta varit hvarandra följaktiga. Vår egen nistoria bestyrker det. Desamma 4738 års Ständer, som i Sverige gjorde probibitivsystemet till näringsgrundlag, införde ock uppmuntringssystemet i näringarne genom premier, privilegier, lån. Historien om vårt bankoväsendes oreda ar till en stor del blott historien om det okloka och interesserade förfarandet med våra bankolån, genom hvilka banken skulle hetas vara en välgörare för nationen, under det den undandragit sig att uppfylla för egen räkning rättvisans enklaste fordringar emellan debitor och kreditor. I min tanka har ett sådant uppmuntringssystem, i följd hvaraf staten åtsger sig att vara näringarnes förläggare, icke mindre ofördelaktiga verkningar än prohibitivsystemet, och inför en lamhet, ett litande på andra, en brist på beräkning, som bibehållit våra näringar på deras låga ståndpunkt. Jag är för min del emot förstärkande af detta redan nog inritede förlagssystem å statens sida. Staten är först och främst en anstalt för säkerhet och rättvis, och först i 3:dje rummet en undsättningsanstalt. Visserligen måste den i följd af serskilda omständigheter mer än vanligt vara det sistnämnda hos oss i ett land, der en frostnatt kan i en stor del al rikst förstöra skörden. Staten bör sättas i stånd att lemna undsättning vid inträffande afsådana allmänna olyckor, och jag har för min del alltid beklagat, att den inrättning, som för detta ändamål i Sverige fanns, blef upphäfven för missbruk, som mer varo tillfälliga, än de tilihörde sjelfva anstalten. Annu lämpligare än en spanmålsundsättning in natura, anser jag likväl under slika olyckor undsättning genom allmänna arbeten vara; och jag är visserligen ej den, som vill motsätta mig, att ett tillräckligt kreditiv för detta undantag ifrån det vanliga förhållandet ställes till Konungens disposition. Mot anslag för allmänna arbeten såsom permanenta undsättningsanstalter måste jag deremot reservera mig. Man anför exemplet af Norra Amerika, der så kolossala allmänna arbeten inom rare tid blifvit företagna. Net är cent ahurvn a