Aftonbladet – 5 mars 1840, sida 1

densamma någon dräglig utgavg Icke möjlig en-lÅ4q nat än genom den nu till öfrverläggning företagna l grundlagsförändringens auvutsgande, och jag mäste s på det högsta beklaga, om gerom dess afslag i något stånd vi skuile komma att qvarstanna i den bedröfliga, till oreda och förvirring ledande ställ!f ning, hvari vi nu befinna oss. ( Häri iostämde komminister Dah!gren, prostarne : P. G. Svedelius, Tbuden, Hallbäck, Österman, !l Lundblad, Östberg, Nordhammar, Öhinberg, Sand1 berg, Sidner, Tunelius, samt: doktorerne Hvasser, Elmgren och professor Grefström.r lt Biskop Tegner: För den föreslagna grundlagsaförändringeh talar isynnerhet den omständighet, att 4 den iorymmer nigon verkstallande makt åt Kole nungens rådgifvare, som förut alldeles saknades så väl bos Statsråd som föredrsgande, och hvaraf till 3 någon del de gängse förebråelserne torde kunna ; förklaroes, som gjorts styrelsen för bristande kraft, ( enhet och sammanhang. Så länge Statsrådera ent Å ; l j f : j f j 4 j j 4 I dast egde att råda, föredragande endast attexpediera, men sall slegs verkställighet låg utanför och i helt andra-regioner, var ej underligt, om kraft och enhet saknades i styrelsen. Snerare borde man förundra sig, att en sålunda semmansstt statsmachin kunnat gå så länge som den gjort, ty den bar egentligen aldtig verkat annorlunda än med half kraft. Derföre yrkade också flere tänkande män: (som diskussionen i ämnet visar) att cheferpe:! för förvaltande verken borde inflyttas i Statsrådet, och sålunda de fordna Riksombeten äter a i H Den fördel som det framställda förslaget erbjuder derigenom, att beslut och verkställigoet bafva en föreningspunkt i den egentliga styrelsen, är: imedlertid, ehuru väsendtlig, ingalunda den enda. Till föje af 8 G i förslaget skola Statsrådets samtliga ledamöter, följsktligen äfven de föredragande eller departementscheferne, öfvervara alla mål af synnerlig vigt och omfattning, som röra rikets allmänna styrelse. Sådana äro afrågor och förslag om nya allmänna författningars vidta gande, om upphäfvande och förändring at de förut gäslande och om nya allmänna inrättningar uti styrelsens , serskilta grenar. Detta utgör en ganska väsent-: lig skilnad, och så vidt jag kan inse, en förbätt; siog. Ty förut var varligtvis endast en föredra: gande närvarande, som isoleradt och utan allt sam; manhang med de öfrige föredrog målen efter grundi: satser och åsigter, som lätteligen kunde vara i full; komlig strid med de öfrige föredragandernes, kan. ske äfven med statsrådernes. En sådan brist på! enhet och öfverensstämmelse i de hufvudsakliga, grundsatserne bör hädanefier blifva omöjlig, och en rådgifvarepersonal med tiiläfventyrs alldeles motsatta åsigter i rikets hufvudsakliga styrelse-i1 grunder blir icke tänkbar. S Om intet annet. vinnes genom den föreslagna förändringen, så bör dock system och förstånd igt ; sammenbang kunna vinnas, hvilket i alla menskliga företag icke saknar sin vigt och betydelse. Deniquo sit quod vis, simplex dumtaxat unum. aBlifve det hvad du vill, blott enahanda och enkelt, heter det hos Horatius, hvilket jag anser icke blott för ett poetiskt utan äfven för ett politiskt axi) om. Visserligen blir justeringen och sammanjemkj! niegen af de skiljaktiga åsigterne svår och brydsam; men, då frågan är endast om allmänna sty-: relsegrunder och all nödig frihet inrymmes för : enskiltheterne, så bör den icke vara mera omöj-! lig hos oss än i andra länder; är strömfåran en i fång dragen och bestämd, så måste hon följas, : huru väldig vattenmassa man också är eller anser) sig vara. Naturligtvis står det hvar och en fritt s att antingen icke inträda inom den bestämda flod4 bädden, eller också om ban ej trifves deri, att trä: da derutur och i begge händelserna bilda en serskild rännil eller opposition, skulle hsn också lik-1 som ardra bäckar, med sllt sitt sorl och bul-i ler ytterst åsyfta att leta sig fiam till floden, cch: försvinna Geruti. lh Att förslaget ej upptager några detaljfrågor hbu-j ru vigtiga de ock kunna vara för Statsrådets organisation, och verkställbarheten af det föreslegna, erkänner jag att jag liksom raången annan i början ansåg för en oförlåtlig ofullständighet. Vid närmare eftersinnvande finner jag det likväl välbe: tänkt; ty den möjliga divergensen i dylika enskilt heter kunde lätteligen inom stånden bryta sönder det hela, som det bör vara angeläget för oss aila atl anptaga ostyckadt, emedan det, så vidt jag kanl inse, innebär en verklig förbättring, det vill säga avt om också ofullkomligt närma sig det mål af enhet och sammanhang, hvartill all invecklad och konstig styre!seform, som vu är bruklig i:konstitutionella stater, ytterst måste sträfva. Dylika de-j. ta!jfrägor äro t. ex. bland andra det förhållande, hvari cbeferna för förvaltande verk, eller presidenterpe böra stå till departementechefen, buruvida en rådan departemrntschef, så framt han skall ansvara för verkställigheten af fattade beslut, kan umbära en byrå, med en chef de buregau eller sous-chef, med embetsmän som äro amovibla och i sådant afseende beroende af departementschefen, buru embetsmän i de fordna statsexpeditionerne! såvida de ej ef depertementschefen anses tjenliga för den ändrade ordningen, böra betraktas Oo. 8. vY-! — Alla dessa frågor, liksom den detaljerade organisationen af Statsrådet, under nu föreslagna vil1 kor, kunna i min tanka lämpligen öfverlemnas tilll Korungens eget nådiga afgörande, på samma sätt: som det i 6 8 uppdrages åt Konungen att uppgå och bestämma den möjligtvis tvistiga rågängen mallen de serskiita departementerna. Att ingen serskilt konseljpresident, som plägar vara vanlig i andra ministerstyrelser, omtalas, anser jag för iiktigt; ty den egentliga konseljpresidenten; den rätta sammanbållande kraften bör sökos uti Konungens personlighet, hvilket ockfå synes vara det lämpligaste i on monarkisk stat, huru konrtitutionell den också är. På dessa grunder tillstyrker jeg antogsndet af ifrågavarande försleg i sin heibet, såsom, om icke alldeles föllkomligt, dock vida bättre än den hittills, till följe af grundlagen, vanliga praxis. Kontraktsprosten Nibelius antog förslaget: emedan det gifver Departementsceheferne ett ökadt inflytande, och gör det möjligt, att af dem fordra en större ansvarighet; emedan Styrelsen derigenom borda vinna i enbet och sammanhang, och emedan