Aftonbladet – 5 mars 1840, sida 1

Afzelius. Kyrkoherden m. m. Bergvall trillkännageaf, stt han vid förra Riksdagen var en af dem, som talade för antagandet af förslaget och tillade, at om förslaget icke fullt motsvarade den ide, gom ligger till grund för detsamma, det dock vore ett stort steg framåt på den konstitutionella banan. Statssekreteraren Biskop Heurlin: Den ställning och det förbållande, hvaruti våra gruadiagar försatt Statssekreterarne så väl till Statsrådets ledamöter, som till embetsverken och underlydande suktoriteter, synes mig i flera efseenden nog vacklande och obesiämd. De hafva ålagt dem både det mödosemmaste och ansvarsfullaste srbetet, utan att inrymma dem tillräckligt inflytande på besluten eller någon kontrollerande makt på verk:tälligheten. Det tillhörer Statssekreteraren att till föredragning bereda hela massan af de till statsexpeditionerne inkommande mål och ärender, att ansvara för protokollen och utgående expeditioner. I en mängd mål åligger dem en dubbel föredregning — i rikets allmänna ärenders beredning, der deras röst sammanblandas med öfriga ledamöters, och derefter i Statsrådet. De måste genomläsa och taga fullständig kännedom af de, tlil en del genom våra långsamma och tunga formor, till: en otrolig vidlyftighet vuxna handlingarne och det blotta mekaniska arbetet upptager en otrolig tid. För Stetsrådets ledamöter vora det en absolut omöjlighet, att om innehållet af de föredragne bandlingarne itsga samma fullständiga kännedom. Hvad Statssekreterarne icke utan ötrolig möda och yttersta ansträngning kunna. medbinna fördeladt emellan sig, skulle Statsrådets ledamöter omöjligen kunna omfatta och genomläsa. De måste derföre hafva förtroende till fullsiändigheten, opartiskketen och samvetsgrennheten af Statssekreterarnes föredragning. Hoafva dessa sednare förbisett någon vigtig omständighet eiler ensidigt refererat målen, så kunna Statsråderne omöjligen upptäcka bristerna:eller felen, — kontrollen ligger endast hos de underordnade -Protokol!soch Expeditionssekreterarne, hvilkes koncepter å:er äro underkastade Statssekreterarnes granskning och rättelse. När nu Statssekreterarnes tid till en sådan grad I upptages af trägea dagliga, till största delen forI mella, nära nog mekaniska sysslor och göromål, I förefaller det sig svårt att af dem fordra, det de skola utarbeta några större förslag till reformer och förbättringar. De äro ofta bundne och bindrade af embetsverks och auktoriteters utlåtanden och invändningar, hvilkas infordrande och afeifvande medförer en otrolig långsamhet — och hefva de uttänkt och utarbetat något helt sammanhängande förslag, så åga de ingen säkerbet hvarken att få det oförändradt antaget eller hebörigen efter!efvadt. Det kan blifva styckadt och osammanhängsnde, och i vid verkställandet sedermera möta motvilja. Och likväl vågar jag tro, att om några större, mera gei nomgripande åtgärder eller författningar skola med nytta för det allmänna kunna vidtagas, måste de, om icke utgå, åtminstone till-ett semmadhäirgande I belt uttävkas och utarbetas af Statssekreterarne; ty först är Statsrådernss tid allt för mycket upptagen af de nästan dagliga föredragnivgarne af den oändliga mängden af kuranta mål, och mindre mektj påliggande regeringsbestyr, hvilka behandlas med jen omständlighet och nära nog småaktig noggrannjhet, som utesluter möjligheten att tänka på eller sysselsätta sig med några mera omfattande och vigliga samhällsfrågor. Dessutom seknes i den närI varande statsrådsorganisationen allt närmare samI band eller någon gemensam föreningspurkt. Utan linre enhet, stundom med splittrade meningar och I stridiga åsigter är det icke gerna möjligt att tänka I på större, allmänna frågors snara eller ens tillfredsställande afgörande. Våra många, nästan i alla vigtigare frågor tillsatta komiitt6er lemna -härom upplysande bierag. De hafva oftast enIdast gagnat att fördröja och försvåra frågornas slutliga afgörande, och erfarenheten tyckes hefva visat, att ju talsikare personalen varit, I desto mindre tillfredsställende bsfva resultaterIra af aerag berömliga möda och förtjenstfulla ari bete äfven blifvit, och nan ledes bäraf till en lätt tillämpning på Statssådet i dess nuvaronde semmansättning. Grundlagarne hufva slutligen Jagt den största konstitutionella ansvarigheten på Stetssekreterarne. Ej nog att de fullkomligt dela all den onsverighet, som är fästad vid Statsrådernas afeller tilistyrkande. De hafva dessutom hela snsvaI ret så väl för protokollerna som för expeditionerne, och dertill en rättighet och ett åliggarde — begge lika gravnlsga och arsvarefulla — jag menar skyldigheten och rättigheten att i vissa fsll vägra konrtrasignation. Men med alla dessa attributioner och pligter vil det synes, som hade grundlisgarne anvisat Statssekreterarne en underordnad plats — jag talsr icka om den yttre rangen — och liksom inrymt ett större både anseende ech inflytande åt statsrådet. Också har jag trott mig märka, att en sådan föseställnipvg om liksom ett unpderordbpadt förbållarde, om en lägre !jensteman, ett slags revisionssekreterare, älven i allmärna opinionen fastvuxit vid begreppet af Statssckseterare. Detta bar varit ett stort missteg och troligen har just bärigenom behofvet af on förändrad sistsrådsorgenisation låtit alltmer känna sig, i samma mån sOm de konstitutionella begreppen utvecklat sig och for dran på konstitutionel ansvarighet gjort sig gällande. Under hittills vearsnde förhållanden bar det varit svårt att rättvist och billigt utkräfva och fördela denna ansvarighet. Med bibehållen så kallad reservationsrätt kunna Siatssekreterarre, utom i vissa vigtigare fall, skydds sig emot allt legalt ansvar, och Imänbeten eger icke ringaste säkerhet att af de fattade besluten sluta tillstatssekreterarnes verkligen hysta och yttrsde meninger. Det är endast Konstitutionsutskortet, som vid läsning af Statsråds-protokolerpa härom kan få käncedom, hvilken endast Om någon anmärkning göres och godkännes, kommer ttllellmänhetens kunskap. Mau kan väl invända, att de hafva en moralisk skyldighet att ej längre qvarstadna få cn plats, der deras rådslag och tillstyrkanden ej läng:e vinna framgång och de således finna sig sakna förtroende, men det-. ta har hittills verit nog mycket fordradt. I en mängd kurerto mål är utgången af mindrö vigt ech de handlade orätt, om da i frågor, som hufTATT BA AM FJPOE er fd POP ER