Aftonbladet – 18 februari 1840, sida 1

RIKSDAGEN. Plenum på Riddarhuset den 43 Februari, f. m. (Slut från gårdagsbl.) Fortsättning af diskussionen rörande korrektionsinrättningarne. Herr von Troil, Emil: Då diskussionen öfver den föredragna motionen utsträckt sig till korrektiorssystemets flesta delar; då detta system för det närvarande utgör den wvigtigaste af våra samhällsfrågor, näst efter de rent konstitutionella, och då likväl ingen framställt det, som enligt mitt förmenande utgör hufvudsakliga anledningen till de bedröfliga resultaterne, så har jag äfven ansett mig böra bryta tystnaden. — Att vära korrektionsirrättningar äro misslyckade, derom höres numera blott en enda röst. De förtära statens inkomster vida utöfver hvad som varit förutsedi: de förtära hvad sora är dyrbarare, nemligen sedligbeten hos en betydlig del af arbetsklasser; de utsända öfver stad och land en verk: lig syndsflod af förderfvade uslingar, som störs allmänna säkerheten. — Under sådane förhål landen var det ej utan deltagande, som jag såg skaparen af det korrektionella systemet inor vårt land uppträda till redogörelse för sin för. valtning och försvara sina åtgärder; om desss ock ej kunna fullt rättfärdigas, trodde jag dock att saker kunde anföras, som åtminstona borde mildra omdömet öfver de olyckliga resultaten Med förundran hörde jag då anledningen sökas uti värfningsstadgan, bemmansklyfningar och dylikt. — Beträffande hemmansklyfaingen hafv: vi inom vårt land ett sterkt och upplysande exempel uti provinsen Dalarne, der densarma af ålder varit sträckt vida: under hvad man ru bhbehager kalla besutteghet, och likvä bafva innebyggarne i detta landskap varit kän. da såsom seråeles redlige och duglige. — Pi helt andra håll tror jag anledningarne miste sökas, och de framställa sig för mig tydligen : våra polisoah strafflagar. Vi höra här i Sverige talas om en förbrytelse, okänd för hela den öfriga verlden, kallad lösdrifveri, bestående endast uti oförmåga, att på förhand visa hvarmed men kam förtjena sitt uppehälle. Mean har ånsett en person i sådan belägenhet vara utsatt för så gtora frastelser att blifva brottslig, att man redan på förhand borde behandla honom Ssåsom sidan. Om afsigten med lösdrifvarens inspärrande från början varit att hindra bonom begå brott, har åtminstone aldrig något mål varit