uaderhållas i länshäktena, utan att sådane, som komma med mödrarne till fängelserna, utackorderades till pålitligt och beskedligt folk på lancet. Om förnuft och ordning regerade i sockenstämmorna, skulle Riksdagarne biifva lättare. Man hade sett Franska regeringen förklara Paris i belägringstillstånd; talaren tyckte, att man kunde göra detsamma med Långholmen. Grefva Anckarsvärd yttrade: att han för tredje gången belann sig i den beklagliga nödvändighet att fästa husets uppmärksamhet på dep brist på ledande förmåga, hvilken uti regeringzsmaktens propositioner i hans tanke bordt förväntas, serdeles då vår fyrdelade sammansättning är uti så stort behof af den, för att åt sina öfverläggningar vinna en riktning, hvarförutan de alltid komme att ant:ga den gång, som äfven vid behandlingen af ifrågavarande ämne synes visa sig och måste föra oss till intet resultat. StatsRådet Friherre Åkerhjelm hade uti sitt långa, sakrika yttrande vitsordat sin grundliga kännedom af den förhanden varande frågan, men få inom detta hus, äfvensom ibland hela allmänheten lära, yttrade Grefven, vara i okunnighet om Friherre Akerhjelms andel uti den riktning, korrektions-inrättningarne tagit inom vårt land. Grefven kunde således icke förstå hvarföre Statsrådsberedningan i afseende å denna vigtiga fråga skulle gått i mistning af Statsrådet Akerbjelms vidsträckta hekantskap med ämnet, grundliga kännedom om bristerna ej mindre uti korrektions-systemet, än uti fångvårdens detaljer 1 allmänhet, och att Riksens Ständer må sakna regeringens proposition uti en så maktpåliggande fråga som korrektions-inrättningarnes och fångvårdens bringande i ett system, ej allenast genom erforderliga medel, utan genom oundgängliga lagar. Kongl. Maj:ts nådiga proposition, som till föresagde behof begär ej mindre än 230,000 Rår, utan den ringaste antydan i afseende å sättet för dessa medeis användande, förutsätter ett förtroeade till styrelsen, hvartill Grefven nödgades förklara, att åtminstone han saknar alla anledningar, och föreställde sig, att dessa ingalunda blifvit ökade, hvarken genom de meddelanden Riksens Ständer ifrån regeringen fått emottaga, eiler genom uteblifvandet af de propositioner, man ägt all anledning att förvänta. T.laren hade icke förstått StatsRådet Akerbjelms yttrande såsom eu antydan, att vi ens ögde att förvänta någon kongl. proposition till förklaring öfver behoivet af dessa 2350,000 Rdr eiler till uppmuntran och trygghet för medlens användande, hvarförutan han skulle anse Rikets Ständer, såsom åtminstone på papperet Svenska folkets representanter, illa stå till svars hos sina kommittenter, om de på så lösliga grunder bevilja de skattebidrag, för bvilkas användande i ändamålsenlig väg de icke ägde större garantier än dem, man sett hitintills hafva varit otillröcklige, för att bringa folket den tillfredsställelse det har rätt att fordra till utbyte för de skattemedel, som det med svett och möda sammanbringar. Talaren frågade, om korrektionsinrätlningarne och fångvården stå under Riksens Stänrders styrelse och förvaltning? och då svaret häruppå icke blifver tvifvelaktigt, så frågade han, om det är styrelsen, eller Riksens Ständer, som bör känna bristerna i närvarande fångsystem, som bör utreda behofverne; som bör föres!å medlen, äfvensom de erforderliga lagarna till vinnandet if ett önskadt ändamål? Vore det väl rimligt att af Ständerna fordra den fullständiga kännedomen om dessa förhållanden, äger man några grundade eller lagliga skäl till det anspråket, att de skola medföra denna lagstiftsre-förmåga i sin högsta mening, hvilken i fråga om lagförslagens uppgörande synes vida mera tillhöra styrelsens omfång, serdeles vid beiraktandet af de otaliga tänger, den har att anvinda, och vid besic ningen af det ordnade juridiska biträde, hvartill styrelsen äger tillgång för l!azgförslagens uppgörande. Det hade under denna diskussion blifvit yttradt af en Högsta: Domstolens ledamot, att fångvårds-lagarne för närvarande vore under Högsta Domstolens bearbetning, och det förekommer talaren såsom ell anmärkningsvärdt förhållande, att man under de sex år, hvilka förflutit sedan Riksens Ständers sista sammanträde, icke ännu medhun-! nit att lösa den käring-konsideration, som här blifvit angilven fordra ett besinnande vid! fångvårds-lagstiftningens uppgörande, och oaktart allt detta fordrar men af Riksens Stärder, ait den enskilde motionären skall å bane bring2 och att Risets Ständer skola inom 4 månsader kunna åstadkomma, hvad regerimgsmakten icke förmått utreda inom den betydliga tidryraden af sex förflutna år. Statsrådet Akerbjelm bar uti ett föregående plenum yttrat det vara af granlagenhet för Rikeis Ständer, som regeringen varit så sparsam på några vägledande propositioner, och att det endast varit af granlagenhet som styrelsen till