Aftonbladet – 13 februari 1840, sida 3

VV VV VV ÖR PA uppsatser öfva sig i handeln, och fingerade räkningar efter reglorna i den duba boxföringen jemte åtföljande bandelskorrespondens, som vexte till flera hundra ark. Allt detta gjorde han för sig sjelf utan att någon erfor bkärom. Då han öfvertygat sig om kemiens infiytande på industrien, önskade: han äfven förskeffa sig någon insigt deruti, och då han saknade förberedande kunskaper för detta studium, grep han till naturalhistorien, hvarmed han pumera oupphörligt sysselsatte sig. Genom otroliga ansträngningar lyckades han också förskaffa sig mer än vanliga insigter i dessa fack. Under tillväxten af dessa i tysthet samlade kunskaper, uppstod naturligtvis äfven hos honom känslan af att han dugde för något bätire än blott den mechaniska sysselsättningen vid disken i en krämarbod. Han beslöt derföre att antaga en kontorsplats i Stettin med 60 thbalers årlig lön. Men hans husbonde ville icke släppa honom, utan formådde honom att qvarstanna mot samma lönevilkor, och löf.e em rekommendation hos Bankodirektören Rose till en plats i banken, hvilken han! då ansåg såsom målet för sina önskningar. En ledighet inträffade också verkligen tre år derefter i banken; men rekommendationen uteblef och då den framkom var platsen redan besatt Denna försummmelse af hans principal förtörnade Nathusius ganska myeket, och han beslöt att icke längre qverblifva i dess tjenst. För den orsaken skref han till den berömde Sengeyva!dskahandelfirman i Magdeburg, hvilka uti tidningarne annonserat att första bokhållareplatsen på deras kontor vore le-; dig, och begärde allenast den lägsta platsen på kontoret. Han bifogade en fullständig beskrifning öfver sin sjelfbildning och hvad ban gjort för att förbereda sig till större bandelsgöromål; detta bref gjorde en så fördelaktig verkan, att Sengevald svarade, att i fall Nathusius sjelf författat den till honom sflåtna skrifyelsen, 2ntoge han honom till sin ; fö ste bekbållare. Ytterst glad häröfver begärde: Nathusius sitt afsked af sin principal, hvilken gaf bocom det, med den anmärkning att ham icke vore vuxen ett sådant uppdrag, och godvilligt tillade att han skulle hålla hans tjenst ledig under 4 veckor i fall han ville återvända, samt äfven förhöja hans lön. I Härigenom väcktes hos Nathusius tvekan, och han önskede erfara om det engast var en inbillning eller om hsn verkligen förstod något af handeln; : han vände sig med en biljett från sin principal till ofvennämnde Rose och anhöll att denne ville exa-l minera honom i bokföringskurskapen, hvilket denne uppdreg åt bokhållaren Bandeu, som sedan han noga genomgått de kalkyler Nathusius upp-:! gjort icke allepast gaf honom ett fördelaktigt betyg, utan föreslog honom, att derest han ville biträda Bendou, skulle denne föreslå honom hos styrelsen till adjunkt åt sig. uru mycket derna önskan öfverensstämde med: Nethusii egen vågade han dock icke, i sin anspråkslöshet, bygga någon säkerhet härpå, utan föredrog, den erbjudna platsen i Magdeburg, för att der först förvärfva sig något renommå. i Han var 24 år gammal. då han introducerades på Sengevslds kontor. -Hufvudböckerna voro ef-: terliggande för trenne år, och hans första göra: blef att ställa dem i erdning. Då han fann att sådant var omöjligt i anseende till de löpande göro: målen, gjorde han Sengevald förslag att lemna gem helt och hållet ech på grund af en ny inventering uppöra nya, hvilket deane likväl icke ville gå in på. Härigenom föll Nathusius på den icke ogrundade misstankan, att Sengevald sjelf misstrodde sin ställning, och icke ville komma till visshet; imedlertid förvärfvade han så sin principals förtroende, att ban inom ett halft år ensam ledde nästan alla affärerna. Uti dessa lyckliga omständigheter erhöll ham en dag en skrifvelse från sin förra principal i Berlin, hvaruti denne föreslog honom att återvända ech blifea bans komparjon, jemte löfte att utnämna honom till sin arftagare. Äfven Baudou, som ej långt derefier dog, påminde horom om sitt anbud. Men Sengevald hade äfven i sitt uppgjorda testamente förordnat, att om hans firma efter honom skulle fortfara, detta endast kunde ske med det vilkor, att Nathusius blefve kompanjon och dirigent af affårerna. Då arfvingarna äskade Nathusii utlåtande häröfver, begärde han någon besimningstid, för att först taga en noggrann kännedom om den aflidnes förmögenhetsomständigheter, och uppgjorde derefter ett fullständigt inventarium, dervid han fenn, hvad ban redan förut förmodat, att den aflidnes affärer befunno-sig i ett ganska klent stånd, att aktiva och passiva gingo nätt och jemt upp mot hvarandra, och att familjens förmögenhet var ingen. Mcn detta oaktadt var han icke cböjd, att inlåta sig i företaget, endast han först kunde bringa firmans kredit på säkra fötter, och begaf sig derföre till sin aflidne principals broder i Harburg. Desse begge bröder höllo hvarandra en örusesidig kredit in blanco, och hade drifvit en stark vexelbandel; deras ställning var derföre så invecklad, att, i fall den ena gjorde fallissement, drog kan ovilkorligen den andra med sig. Nathusii anbud artogs af den efterlefvande brodren, och han forisatte nu sin aflidne prinelpals handelsrörelse undor firma Richter (den aflidnes måg) Nathusius. Upder de första ären, så länge en fond ännu! fattades honom, led han mycket bekymmer; men hans ytterst sparsamma lefnadssätt, hans ovanliga verksamhet och punktlighet i affärer, hans klokhet och flere lyckliga spekulationer förvärfvade henom mycket förtroerde och stegrade hans kredit, som för öfrigt stod högre på fremmande orter, än i Magdeburg, der hån hade mycket att kämpa mot afvund och intriger. Småningom bregte han sig upp till en temligen konrsiderabel förmögenhet, och då, vid Fredriks II:s död, tobacksmonopoliet frigafs, inrättade han en tobaksfebrik, den han inom kort så utvidgade, att den försåg bela Preussen med tobak. Sedan hans rykte som bankicr börjat stiga, kom han snart i beröring med regeringen, gjorde åt: skilliga försträckningar till statslån m. m., och skördade derpå en betydlig vinst. Äfven klingande titlar och tjanster erbjödos honom nu, men hans karakter var för redbar att emottaga de förra, och de sednare afslog han, såsom hinderliga för sis