Aftonbladet – 17 januari 1840, sida 3

STVM MMff BS MERIT IST HT 2 0 OP AR sina ströftåg, som äro mest besökta af resande från landet, hvilka således, ebekanta med de snaror, som läggas i deras väg, blifva derzs lätta rof. Följande, för cirka fyra månader sedan, på en af Österlånggatans mest besökta källare timad händelsej lemnar ett varnande exempel på desse industririddares djupa konst, att tillegna sig andras kassor, och nödvändigheten, ait allvariigen afslå deras lickande anbud. Tvänne sjökaptener och goda vänner, en från aarra och den andra från södra delen af riket, träffades en afton på nämnde källare och drucko, under förtroliga samtal, sina glas. Under tiden biandade sig några välklädda herrar uti deras resonnem anger, utforskade deras hemvist och yrken och gjorde dem hvarjebanda frågor om visse, i deras hemorter boende personer, med hvilka de sade sig stå i närmare förbindelse. Med en förekommande artighet förenade de en sällsynt frikostighet, ty allt, bvad som fanns utsökt uch godt på källaren, af mat och dryckesvaror, obligerade de sina nya bekanta att förtära. Kaptenerne, för hvilka detia föreföll oförklarligt, vexlade med hvarandra några mystiska ord om orsaken fill detta besynnerliga förhållande, men kunde icke utforska anledningen dertill. förr än de, efter att hafva tagit afeked och utkommit på gatan, skulle förfoga sig hem, då de bhbastigt blefvo öfverraskade af en bland sällskapet, som med en synnerlig artighet frågade, om han icke kunde få prokurera sina nya vänner ett angenämt nöje under aftonen, med tillägg: att flere på källaren ännu qvarvarande gäster med välbehag emotisgit anbudet. Den från södra delen af riket varande kaptenen frågade härpå: ;Hvilka nöjen kunna väl erbjudas oss så sent på aftonen?, aAllt, hvad herrarne behagan, blef svaret. aKiile, biribi, raffel ete. Hal! bal, tänkte han, anu är gåtan löst. Det är herrar biribister, vi lärt kännap, och i detsamma han erinrade sig det svåra öde, en af hans grannar ådragit sig genom hasardspel, kände han en viss rysning. Han varnade, med en handtryckning och några få i tysthet uttalade ord, sin vän, för det försåt, sor lades i deras väg, men denne saktade icke härpå, utan åtföljde biribisten. Men följande dagen, innan den förre hunnit uppstiga, återkom den sednare och under verklig smärta, som stod målad i hans ansigte, berättade, att ban besökt tvenne spelhus, ett i Gaffelgränd och det andra nära Riddarhustorget, der han till sin verkliga olycka förlorat hela sin icke I obetydliga kassa. Sådana exempel äro mycket vanliga och kanske ingen natt förbigår, då icke en eller flere blifvit på detta sätt plundrade. Genom frikostig trakteriog med starka drycIker, hvarigenom förståndet lemnar rum för otyglad passion, låter det förklara sig, att menniskor kunna under några timmar, ja! kanske minuter, offra på spelhusens altare allt, hvad de äga. Utaf alla laster, som vanhedra menniskan, I finnes ingen, med hvilken det ekonomiska obe)ståndet är så nära förenadt, som spelpassionen; ty spelaren uppoffrer vanligtvis sin usla förItjenst på starka drycker, liderliga gqvinnor och andra straffvärda och med dessa likartade nöjen. Öfvergången från laster till brott är omärkbar, och vi finna honom understundem, då iyckan vändt honom ryggen och hans tillgångar försvunnit, intaga ett rum bland landets afskur, eller ock se vi bans olyckliga lif slutadt genom ett sjelfmord. Då man eftertänker allt det onda, spelraseriet åstadkommer, föranledes man oemotståndligt till den frågan: aHuru är det tänkbart, att en last, som inverkar så menligt på menniskors ekonomiska, moraliska och fysiska bestånd, kan få existera inom fosterlandet, men företrädesvis i hufvudstaden, der den slagit rötter, växer och frodas såöväl i sjelfva ordningsmakters medelpunkt? — Artiikelförfattaren tilltror sig icke nöjaktigt kunna besvara denna fråga, såsom oinvigd uti ordningsmaktens hemligheter; men man måste ovilkorligen förundra sig öfver den omisskänneliga fördragsamhet, som synes äga rum med spelhusvärdarne; ty icke är det tänkbart, att den talrika polisbetjeningen kan vara i okunnighet om de 3:ne större spelhusen, undantagande de flere mindre som finnas i hufvudstaden, och icke eller är det troligt, att de mot hasardspel så sällan förekommande åtal kunna vara en följd af bristande bevis, enär bemälde betjening äger den förmån, att få vittna i egen sak. Lägger man bärtill, att meranämnde betjening i andra fall med en sträng ifver åtalar mindre förseelser, serdeles dem, som angå fyllerioch skrå-författningarne, renhållningen, med flere, så kan sådant lätt gifva anledning til den misstankan, att något hemligt fördrag måste existera emellan ordningsmakten och spel husvärdarne inom hufvudstaden. Denna öfver tygelse vinner styrka deraf, att åklagaremakter Janmdcartaerna förmått 2 mlida ntenta hasard