Aftonbladet – 17 december 1839, sida 2

En af de dystraste sidorna i Sveriges historia är den svaghet och böjlighet, som domaremakten stundom visat för den verkstöllandes önskningar uti så kallade politiska rättegårgar. Det kan ej bestridas, att hårda ansvarslagar för politiska förbrytelser och en böjlig domaremakt, som låter förmå sig att snvända dem när som helst på Regeringens befallning, äro despotismens starkaste verktyg; ty det öppna våldet retar snart till rsotstånd ech despotens fall, men det förtryck som kan utöfvas i lagens namn kan ofta länge fortgå och bittar äfven med mera säkerhet sina offer. Det bedröfligaste vid sådana tillfällen är, då man någongång finner hurusom personer, hvilka åtnjuta en verklig reputation för rättvisa och eväld i alla andra vanliga mål, kunna uti politiska saker och högwålsfrågor ädagalögga en frånvaro al dessa egenskaper, en svaghet och undseende för impulser från maktens sida, som är ovärdig deras plats, och som otvifvelaktigt skall sälta en fläck på deres namn i häfderna. Detta kan ej härledas från någon annan orsak än den bedröfliga förutsättningen, att äfven begreppet om rätt, det heligaste af allt, mer eller mindre beror på konvenansen och olika tiders åsigter, då man ser domar, sådana som t. ex. det Höökenbergska malet, för hvars ohygglighet båda samtid och efterverld måste fasa, gifra af en domstol, bland hvilka man åtminstone räknade rågra ledamöter, om hvilka det icke gerna är antagligt, att de skulle dömt emot sin öfvertygelse. Vi öfverlemra åt läsaren, att bedöma, huruvida denna reflexion kan vinna tillämpning äfven i följd af några färskare händelser.