Aftonbladet – 17 december 1839, sida 2

men åå den anara sidan ater loreKommer, avr av i sig sjelf onaturliga, ofta ändamålslösa och alltid lagstridiga åtgärd, som t. f. Polismästaren emot bemälte häktade anbefalit, egt rum i följd af biotta misstankar, utan att derförinnan ens någon anmält sig hafva mistat den egendom, som förments vara olofligen tillgripen: att samma egengom derförutan icke varit af den beskaffenhet och det synnerliga värde, att deraf kunnat hemtas skälig anledning, att för olaga åtkomst misstänka dess innepafvare, äfven om den förut gjort sig för dylik förseelse känd; att den af ynglingarne, som icke uppgifvits tillförene hafva varit för vanart tillialad, blifvit pryglad två serskilda dagar, sista gången, såsom det vill synas, endast derföre, att han icke, lika med de två andra, genast efier första pryglin gen åtagit sig den gerning, som bonom blifvit tillvitad: samt att, då det från Öfverstäthållareembetet, angående ifrågavarande mål, utfärdade protokoll icke innefattar någon anmärkning, rörande t. f. Poulismästarens omförmälde befalining, än mindre om den behandling, som ynglingarne i merberörde afseende vederfaits, uppenbart är, att t. f. Polismästaren, då befallaingen derom meddeldes, icke saknat kännedom om det påbjudna tvångmedlets olaglighet; ty och enär t. f. Pulismästarens oftanämnde åtgärder, om de äfven varit af förhastadt nit föranledde, ändock, såsom innefattande öppen och uppsåtlig öfverträdelse af ett i lag gifvet bestämdt förbud, äro af efiertänkligare beskaffenhet, heist dylika företag ej kunna undgå att leda till följder, vådliga för allmän och enskild säkerhet, samt deribland jemväl till förringande af sjelfva det maktpåliggande embetets egna anseende; och vid sådant förhållande den åtalade förseelsen, ehuru icke af den beskaffenhet, att ansvar såsom för edsöre derföre kan ega rum, likväl ej må med penningebot försonas, pröfvar Konyl. Hofrätten, i förmågo af 47 kap. 37 S, jemförd med 4 kap. 12 8 rällegångsbalken, samt 9 kap. 5 utsökningsbalken, rättvist förklara, det Häradshöfdingen Hultberg, hvilken icke på ordinarie stat innehar, utan ef er nådigt förordnande förestår polismästaretjensten här i staden, genom omförmälte missbruk af samma embete gjort siy förlustig det honom sålunda lemnade förtroende att polismästareljensten vidare förvalta och följaktligen bör från utöfningen deraf genast skiljasn. Beträffande åter den emot polisuppsyningsmännen Wilmejer och Kretz förda ansvarstalan; så enär emot deras nekande ej utredt är, att de vid det tillfälle, då Lundberg efter förhöret den 8 September pnästlidne år instälides uti hustru Catharina Lindbergs bod vid Hornsgatan, eller under vandringen till eller ifrån samma bod, på något sält honom missbandlat, varda Wittmejer och Kretz från ansvar i denna del befriade; och ehuru Wittmejer och Krezt erkänt sig bafva, delz den 7inyssberörde mänad låtit inom Stadshuset prygla Christen, Berglund och Lundberg, dels nästpåfö!jde dag derstädes ytterligare tilldeist Lundberg prygel, af den anledning, att dessa ynglingar inför OfverståtbållareEmbetet förnekat sig hafva begått olofligt tillgrepp; likväl och som vid jemförelse af bemälte ynglingars uppgifter, Wittmejers och Kretzs samt t. f. Polismästaren Häradsböfdingen Hultbergs förklaringar, äfvensom flere i målet inlupne omständigheter, ostridigt är, att Wiwumejers och Kretzs berörde åtgärder varit af dem vidtagne endast till åtlydnad af t. f. Polismästarens, under sådana förhållanden å embetets vägnar dem gifne befallningar, att Wittmejer och Kretz, som genom instruktion och tjensteed varit förpligtade, att ej eftersätta, hvad af deras förman i hvarje mål blifvit anbefaldt, icke skäligen kunnat anses hafva funnit, det samma åtgärder varit legstridige, heldst Wi:tmejer och Kretz dervid tillvägagått med den öppenhet, att pryglingen vid det ena tillfället blifvit i flera personers närvaro af en för sådant ändamål från vakten vid rådbuset tillkallad person verkställd; alltså finner Kongl. Hofrätten Wittmejer och Kretz ej eller i öfrigt kunna i detta mål ansvar ådömas. I öfrigt och hvad angår Herr Hofrättsrådet Pfeffers hemställan om ersättning till Christan, Berglund och Lundberg, för det lidande de sålunda fått vidkännas, så har väl Kongl. Hofrätten, på sätt ofvan besördt är, fogat anstalt om infordrande af deras yttrande i berörde afseende, men till svar erhållit de underrättelser, dels att Christan och Berglund ej kunnat anträffas, och att Lundberg, fastän erinrad att till Kongl. Hofrätten afgifva skriftligt yttrande i målet, likväl sådant underlåtit, och dels att, rörande Berglunds och Lundbergs målsmän, ej vunnits någon upplysning, äfven som i öfrigt förekommit, att Christans fader, Väfvaren Joseph Christan, förmält sig icke hafva på längre tid träffat sin son elier kunnat vppgifva hvar han vistas, och således icke eller kan anses hafva varit i tillfälle att inbemta sia sons yttrande om den ersättning, som den förre å den sednares vägnar uti ingifven skrift fordrat; och finner Kongl Hofrätten skäligt förklare, det t. f. Polismästaren Färadshöfdingen Hultberg gjort sig skyldig, att för det lidande, som i ofvan berörde måtto blifvit bemälte ynglingar tilskyndadt, till dem utgifva ersältning; men att, angående beloppet deraf, vid ryssnämnde förhållande, något vidare yttrande nu ej kan meddelas. en Högsta Domstolens utslag uti det vidlyftigt och ofta ventilerade målet i följd af Justitie. 4 BR FE oo a Mo sn TÄNK et för VNn