Aftonbladet – 16 december 1839, sida 2

AV Or MR VV EUR HJ IS met måste följaktligen missbruka sin makt, blott I och bart derigenom att det fortfor, och det öfverändakastades slutligen i alla länder, der upplysning öfver dess rätta halt, såsom en förderflig statsmyndighet, kunde göra sig gällande. Reformatiodet inre i religionen och på afskiffandet af hjul i statsmekaniksn, återställas till allenast en andelig inrättning för menniskornas frälsning, upplysning och förbättring. Kyrkans mäl synes härigenom inskränkt; men det är ett bedrägeri, att föreställa sig ssken si; tvertom vidgas hennes mål då det reses emot böjden, emot himmelen, i stället för att utsträckas öfver jordisk herrlighet. Prelaturen är i hvarje enskildt land alldeles hvad katholicismen är i hela christenheten. Man kan derföre om dess gagn göra samma bistoriska anmärkning, som vi nyss uttalade rörande kathohceismen sjelf. Vi veta t. ex. om Sverige, huru nödvändiga de höga prestembetena i medeltiden voro, för att sksffa christendomen ett säkert stöd emot de väldiga verldsliga aristokratarne, och stundom emot sjelfva re-! genterna. Likväl måste berömmet äfven för detta gagn betydligt modifieras, då vi tänka på alla de erkebiskopar och biskopar, som anslöto sig till utländska furstar, drogo krig öfver vårt land, och ofta nog stodo på det partis sid3, hvilket arbetade för undergången af vårt rikes sjelfständighet. Med allt detta får åtminstone något godt tillerkännas dessa myndigheter på en lid, då det egentliga folkelementet i staten ännu var af en så svag stämma vid herredagar och riksmöten, att, utan prelaturens motvigt, en öfvermodig, genstörtig och mot fåderneslandet afvig (om ej förrädisk) adel måhända skulle hafva lyckats at för alltid göra messan af nationen till trälar. Då således, före folkets uppkomst till någon politisk värdighet och makt, landets väl ofta af regenterne! befordrades genom att emot Aristokratien sätta Prelaturen — likasom också ibland tvertom — kan man deremot med skäl fråga, hvartill de höga Presterobetena tjema nu, sedan alla dessa förbållanden upphört eller ombytts? Man behöfver endest påminna sig John Knox och de Skottska presbyterianernes historia för att finna, det ett ganska upplyst, högst religiöst och allvarligt folk kommit till den öfvertygelsen, att Biskopsembetets institution ingen grund äger i den Heliga Skrift, såsom kathbolikerne och den anglikanska kyrkans män påstå; hvarföre denna institution endast behöfver betraktas ifrån menniskoförnuftets sida, och icke förtjenar något vidare undseende, ifall det icke hvilar på grunden af ett behof för kyrka och samhbälle, som rationelt kan inses. Hvad vittnesbörd vår sednare historia gifver om beskaffenheten af prelaturens verksamhet i samhället, torde kortast kunna uttryckas i den anmärkningen, att det för religionen egentliger arbetande presterskapet (det så kallade lägre) dymedelst sammanknöts med regenters egna pohtiska syften. Huruvida detta altid är ett godt, kan icke besvaras, utan att först afgöra naturen af sistovämnda syften, hvilka i olika tidskiften vexlat. Men säkert är åtminstore, att all denna prelatverksamhet varit af ingen frukt för cbristendomen, för upplysningen i sig sjelf, för Jaen utgick visserligen på renandet af sjelfva re syfte bestod i den politiska hvälfning, hvarigenom kyrkan skulle, ifrån att vara ett måogen, bvarken i den Hel. Skrift eller förnuftet grundad dogim; men dess stora, yttI nationens andeliga förkofran. Orättvist vore att neka, det flere biskopar funnits, som arbetat äfven för sådant. Men redan sällsynthbeten af detta fenomen visar, att händelsen mera varit en följd af männens karakter, än af deras egenskap påsom biskopar. Vi veta väl, att vi äfven i detta mil, gunås, föra ett bårdt tal: men bvar och en, som finner sig vid att oförtäckt erkänna sanningen, kan också tillstå, det biskoparnes roller vid riksdagarne bestått uti att. söka på allt möjligt sätt försvara . . . månne christendomens, s2nningens och upplysningens sak? och månne att emellan dem på allt upptänkligt sätt söka vidmaktbålla . .. samma sek? Ett par ord må till slut tilåtas om sjelfva möjligheter, huruvida också detta slags gagn länge kan fortfara. Då på 1iiksdagar af ett äl-; dre datum det varit en alls icke oerhörd händelse, att biskoparne kunde ansvera styrelsen bvsr och en för siva stiftsbröder, bvilket berättas ej sällan hafva verkställts medelst uppgörande af s. k. voteringslistor, på hvilka biskopea utsatte det Ja eller Nej, som vederborde att i en till votering kommen fråga afgifva, och frin, hvilken abröderne, den tiden ansågo för en chelig) pligt att icke afvika; så gaf deremot sista riksdsg exemplet på talrika ståndsledamöter, som insågo, att deras ställning i stat och kvrka verkligen är så oberoende. att de u