Aftonbladet – 13 december 1839, sida 2

POSTVERKET. (Slut från Onsdegsbl.) D) Provisionen för räkningcs hållande och för lösväskor lärer vara Postförvaltarnes hufvudsakliga sportelinkomst, och den taxa, som bestämmer samma provision, ett verk af f. d. Statssekreteraren Skogman. Om den hörer till dess lyckliga eller olyckliga tillgöranden, är en sak, som ej angår detta kapitel; ailtnog, den är lika tryckande för Postförvaltaren, som för korrespondenten; och för båda parternes skull bar man skäl önska en förändring. Texan lockar å ena sidan till fördelar, som äro svåra att försaka, men å den andra hotar den med förlust ech ruin för Postförvaltaren. Den ålägger den korrespomdent, som för sin beqvämlighet vill hålla räkning i och för en måttlig korrespondens, och som icke vill riskera, att till postförvaltaren lemna förskott, att för sådan räknings hållning erlägga provision af 46, procent och denna taxation tyckes vara pog hög och icke svarande emot den provision, af mellan 5 och 6 procent, som drabbar den större affärsmannen, eller den som i följd af vidsträktare handel har betydligare posträkning, men som också derigenom kan påräkna en större vinst och följaktligen äfven har förmågon att vidkännas en högre afgift. För att nu få en fördubblad inkomst af provisionen, måste Porstförvaltaren lemna kredit å det erforderliga porto och riskera att blifva utaf både med porto och pravisionen. Alla tiders erfarenhet har visat och besannat, att den, som lemnar kredit, har oftast svårt för att få sitt igen, och åtminstone blir det ogörligt satt påräkna ligvid inom eller å viss bestämd tid. Nu bjuder författningen, att postuppbörden skall vara till fullo levererad inom en månad efter hvarje qvartals utgång, vid påföljd, den strängaste man någonsin hört omtalas, att eljest få böta hela qvartelets uppbördsbelopp. j Man ken således säga, att om Postförvaltaren blifvit anvisad sättet att försörja sig, har han också På samma gång animerats att förstöra sig. Också lärer Kammarrättens annaler förete många sådane fall, der Postförvaltare blifvit tilltalade och pliktfällde i och för uteblifrande af leverans utaf postmedler i rättan tid. Det är en känd sak, att Tullverkers tjenstemän äro förbjudne att lemna kredit å tullmedel; och då en sådan åtgärd är anvåndbar vid ena verket, hvarföre kan och bör den då icke vara det vid andra? — Visserligen kan förebäras, att de små summor, som för hvarje gång komma i fråga för postporto,igöra det ganska be