Aftonbladet – 12 december 1839, sida 2

ingen adelsman; vid Svea HofRätt tvenne sådane, lika många vid de båda andra HofRätterna, nemligen bland Råd och Assessorer; bland de 43 Lagmännen endast 4 ofrälse, men 70 bland de 87 Häradshöfdingarne. Vid Arkivet och Bibliotheket finnes icrgen adelsman och bland Kollegiernas embetsmän en å två adelsmän i hvart och ett. Af de 24 Landshöfdiegarne är, som man bör vänrta, ingen enga ofrälse, bvaremot bland de 48 Landssekreterarera och Landskamererarena endast finnas 6 adelsmän. Vid Tullverkets stat söker man fåfängt efter något adeligt namn utom Chefens, men bland den egentliga bevakningspersonalen, likasom bland Postmästarena, äro dylika namn alldeles icke sällsynta. Det skulle ej löna mödan att forska efter dem blend Kilereciet cch Lärarestaterna, ehuru dessa platser bäde äro försedda med goda inkomster och kunnat bana vägen till politiskt anseende — vi vilja icke nämna den tillfälliga händelsen af tre eller fyra Frälsemän bland denna talrika personal, ett undantag, som ingenting bevisar och krappt märkes till bland mängden. — Man borde eljest tro, att åtminstone en del af adeln skulle välja presteståndet, der verkligen så mycket är att vinna; men det betänkliga vilkoret: kunskaper och arbete återhåller henne. Efter denna öfversigt torde måhända ingen mer påstå, att adelns makt och inflytande upphört. Ett stågd, som uteslutande omger Regenten och dess familj, som innehar alla Statens väsendtliga embeten, som på detta sätt styr och leder alla ärender, kan väl utan öfyverdrift sägas beherska samhället. Om man ej vill eller vågar påstå, att adeln ersam är i besittning af den förtjenst och skicklighet, som berättigar till alla högre embeten, då hon icke desto mindre erhållit dem alla — så vidt hon nemligen velat erhålla dem — så återstår frågan: huruvida Grundlagens tydliga föreskrift i detta fall blifvit af Regeringen efierlefd? Men denna kast, som så förstått tillvälla sig allt hvad i Staten kan vinnas af makt, inkomster och yttre glans, har bon då användt detta till Statens gagn och ära? Det föregående af närvarande arbete besvarar temmeligen denna fråga, och det efterföljande torde ytterligare instämma i samma svar. Det skulle då återstå en fråge: har bon sjelf vunnit i lycka och ära? Om lyckan består i ekonomisk sjelfständighet, så visa de utgifea tabellerna öfver intecknad och försåld egendom, att adeln årligen på detta sätt afhänder sig en del af sin förmögenbet och skuldsätter dem hon äger qvar. 1 fall de uppgifter, vianfört, äga något vitsord, så skyr adeln — det förstås att vi här tala om hela klassen, icke om individer — kunskaper, skicklighet och verksamhet, till och med när dessa skulle föra till hvad hon eljest efiersträfvar: makt, infljytelse och inkomster. Om hon det ej gjorde, så skulle hon företrädesvis mottaga Stetssekreterare-platserna, Domare-embetena, de högre presterliga värdigheterna, för att ännu mer direkt ingripa i hela statslifvet, och då hon älskar krigsståndet, skulle hon ej sky de vigtigaste grenarne deraf: Genieoch Artilierikorpserna samt Flottan — vid hvilken sistnämnda knappt ett enda större aristokratiskt namn finnes — för att kasta sig på det i vårt land obetydligaste af alla vapen: Kavalleriet. Fordom förvärfvade adeln fast egendom, nu afhbänder hon sig der, hennes fäder förvärfvat. Fordom samlade hon kunskaper och utgjorde, näst Presterskapet, och i vissa fall framför det, landets mest bildade Stånd; nu står hon i detta fall under medelklassen. Det har gått så långt, att Styrelsen, vid ett högre embetes vakans, räkar i största förlägenhet att träffa en adelsman, ej med högre insigter och öfverlägsen förmåga, men ens med ett någorlunda representahelt sätt att vara, ett försvarligt yttre anscende, och någorlunda hjeipliga effårer, ja, att hon stundom, vid den fullkemliga bristen på dessa requis:ita bland adeln, nödgas söka ett subjekt blend de ofrälse. Görom adeln derjemte den rättvisan, ett äc, som äga dessa egenstaper, för det mesta draga sig undan det verksamma statslifvet, vistas på siaa egendomar och på sin höjd nöja sig med att på afstånd följa sakernas gång, stundom infinna sig vid hofvet, för att på närmare håll betrakta dem, medan de derstädes upphemta litet af det guldregn af dekorationer och titlar, som de, af ett slags instinkt, fortfara att affektera, och att deras frånvaro gör den egeateligen herskande adelns ställning ännu sämre och bjelplösare, Såsom Stånd har sålunda adeln, alltsedan år 4810, oupphörligt sjunkit, förlorat i ekonomisk och moralisk betydenhet och befinner sig för närvarande i ett tillstånd af upplösning, hvarur ingenting syres kunna rädda henrze, och hvarur det, för Statens nyttas och äras skull, icke heller är önskligt, att bon måtte räddas. Ar 4810 kände Svenska Folket och; deribland ade!n sjelf kanske aldrabäst, att dess tid var förbi. Det system, som började med den 5: November 4810, kar i 30 år äflats att, emot natu; en, lagen och århundradets anda, äter uppigfta! ienne. Hon har varit detta systems skötebarn, och kanhända är hon just derföre af allt inom Staen det, hvars uadergång nämnde system ögonskenligast befordrat. Amerikanernes hvalfiske i Söderhafvet.