Aftonbladet – 12 december 1839, sida 2

34 ofrälse, en proportion, som skulle vara ännu större till de sednares förmån, i fall Kalerdern upptoge äfven subalternerne, men hvilket ej sker anrat än med rangregementerne. akanbända behöfva viej försäkra, det viicke beherrskas af den fördom, som någon tid röjde sig, i motsats till den aristokratiska fördomen, ait vilja bestrida adeln lika naturliga rättigheter och anlag, som de andra ständen. Börden är lika litet hinderlig för snillegåfvor, för talang och redbar förtjenst, som den borgerliga härkomsten var det efter de fordna adeliga begreppen. Men bland adeln i Sverge, liksom i andra länder, finnas 2:2 klasser: den rika och den högt beslägtade samt den fattigare, hvilken raåste, lik alla andra, söka sin befordran och utkomst genom arbetsamhet och duglighet, eller åtminstone på de vägar, som stå öppna för alla stånd. För desse är adelskapet ingen ovilkorlig rekommendation; men om en af dess ledamöter lyckas att på något sätt görs sig bemärkt, genom någon egenskap eller ens det yttre skenet deraf, kan man dock vara säker, att han af sine högvälborne chefer skall framdragas framför andre, dels till följe sf den vanliga ståndsandan, dels till följe af det egna förkållandet i vår statsorganisation, som gör adelsmannen tWill sjelfskrifven representant och sålunda hans tillgifvenhet nyttig för regeringen att förvärfva. Så snart någon ofrälse skieklighet ej kunnat undgå att framdragas, har man också alltid skyndat att upptaga henne bland adeln, i fall bon samtyckt att låta upptaga sig deribland — en retelse, som blott eit par personer kunnat motstå. Den ofvannämnda skilnaden emellan den högre och den ringare adeln förklarar likväl ensam, hvarföre man biand de korpser, der kunskaper och arbete erfordras, träffar adelsmän, men hvarföre man deribland ej, om icke som ett sällsynt undantag, finner någotenda af de betydeisefullare aristokratiska namnen. Efter denna afvikelse fortsätta vi listan. Bland det högre militärbejälet finnes, såsom vi ofvan vämnt, ingen enda ofrälse person, och endast bland deras adjutanter träffar men på 3 ofrälse. Ingen enda sådan må sökas vid lifgardet till käst elier Svea lifgarde, isen vid andra gardet finnas 3. Vid lifbeväringen är propoertionen slörre, ty mor 9 adelsmän finn2s der 4 ofrälse. Ett högst sällsamt afbrott ibland det välborna naranregistret gör Stockholms borges;skap, men hvilket, som hvar och en vet, är en alldeles främmande ingrediens, ej tillhörande den egentliga armeen. Vid de 8 ka-j vallerikorpserna finnas 43 of:älse personer, tili och; med ryttmästaregraden. Vid infanteriets öfriga 24 korpser finnas 2 ofrälse öfverstar, 42 öfverstlöjtnanter och majorer samt af kapitenerne 425 adelsmän mot 470 o:rälse. Man anmärke noga denna proportion. När kapitenerres antal sålunda utgör 300 — och till denna grad stiger man ovillkorligen efter tur, men nåden och välbehaget sedermera afgöra befordringen — har följaktligen mer än hvarannan adelsman utsigten att biifva major eller öfversilöjtnant och hvar sjette sädan att blifva öfverste, hvaremot af de ofrälse kaptenerne ungefär hvar sextonde kan koppas bli öfverstlöjtaant eller major och ungefär hvar hundrade att uppstiga till öfverste. — Vid flottan är förhållandet visserligen något olika, men proportionen dock nästan densamma. Af dess 8 amiraler äro verkligen 2 ofrälse; bland kommendörkaptenerne finnas 44 adelsmän och 43 ofrälse; bland kaptenerne är hälften, 8 adelig, och den andra hälften ofrälse, samt bland premierlöjtnanterne 23 adelsmän mot 73 ofrälse. Här bar sålunda hvar tredje adelsman utsigten att vinna kaptensgraden, ja, att stiga till amiral, hvaremot af de ofrälse premierlöjtnanterre endast hver tionde har utsigt till kapitens, hvar sjunde till kommendörkaptens och hvar fyrationde till amiralsgraden. Vid sjöartilleriet äro chefen och öfverstlöjtnanmten adelsmän, majorerne ofrälse och bland de 9 kapitenerne endast 2 adelsmän. Vid konstruktionskorpsen och dsm mekaniska staten finnas endast 2:e adelsmän. — Anmärk, att, under det adeln sålunda innehar rästan ella de betydligaste platser vid armåen och flotten, träffas bland bädas civilstater knappt något enda adligt namn. Vänder man sig till landets civila administratiop, så är proportionen ungefär densamma så till vida, att adelsmännens antal aftacer allt mer och mer, ju lägre tjenstegraderne blifva elier ju högre mått af kunskaper och arbete de erfordra. Vi ha ofvan nämnt, att bland Statsrådets ledamötierne finnes ingen ofrälse. Serskilda förhållanden hafva förut inrymt en taburett i Konselien åt tvezne ofrälse män, och att de icke blifvit upphöjde i adeligt stånd, har endast här:flutit fråa deras egen motvilja för en sådan upphöjelse. Bland Beskickningarna till främmande hof finnes ingen ofrälse och i Kabinettet för Utrikes brefvexlipgen blott en enda. Det ges imedlertid fyra! embeten i staien, de inflytelserikaste och msst maktpåliggande af alla: do fyra Statssekieterarenas, hvilka man således borås förmoda, att en till makt och betydenhet syftande ade! företrädesvis skulle eftersträfva, för att sålunda erhålla väldets. egentliga nycklar i sin hand. Högst anmärknizrgsvärdt är imedlertid, att alltsedan det nyare statsskicket infördes, har ingen enda af den högre adein eklädt någon sådan plats, utom Grefve A. G. Mör! rer, hvilken icke heller länge innehade den. För ! frigt hafva de måst uppdragas åt personer af den , ingare adeln, hvilken, såsem vi nyss nämnt, måte, lik ardra, vinnlägga sig om kunskaper och l RR aa Ke AR RR