Aftonbladet – 7 december 1839, sida 3

— fidens tand. Et stort och förhatlig! lyte hos den nyare tiden, eller som våra obskuranter he!t familiert kalla den atiden, är dess förmå tenhet att vilja omskapa sjelfva den gamla tiden och icke erkänna urminnes häfdea på försvunnen storhet. Icke nog att detta sträfvande till omskapnicg af hvad historien öfverlemnat oss såsom ett inkontestabelt factum, strider mot den gam!a gods maximen: fuctum infectum fierincquit, det ingripe: tillika på eu vådligt sätt i ägande:ätten, icke blot: fami!jernag och de moraliska personers, som lefva på den storhet, förfäderna hopskrapat, utan äfven denna lättretliga hop af bäfdatecknare och poeter som nedlagt hela kapitalet af sitt snille i aktier uti den der storheten, och som, när denna faller, väl icke upphöra att vara snilien, men ändock derigenom råka i ungefär samma obehagliga belägenhet, som artisten, då han finner sig hafva användt sin konstfärdigbet på en oädel och bedräglig materia. aJe chante ce herosn, skret Voltaire om Henric IV; tänk hvad den konglige poeten skulle blifva flat, om han i detta ögonblick kunde besöka jorden och se sin hjelte afklädd hela Gen siorhet, på hvilken Veltaire nedlagt ett så mödosamt broderi-arbete? Detta chelgerån) af ett minne, öfver hvilket sekler äflats att gjuta sitt smiczer, är den nya tidens verk, såsom man kan se af följande Pariser-korrespondent-artikel i ett Tyskt biad: Det 22 bandet af Hr Sismondis franska historia innehåller Henric IV:s historia och går vida utom den trampade slentrianen af vanliga historier ad usum delphini. Ingenting är mera äckligt, än förgudningen ef de båda franska kungarne Frans I och Henrie IV, ingenting mera stridigt, än den verkliga beskaffenbeten af de. as karakter och det konterfej deraf, man framställt i historie. Från Frons I, som besynnerligt nog utropas såsom konsters och vetenskapers återställare i Frankrike, försökte för några år stdan en ung, talangfull skrijtställare att aflyfta den smickrande slöjan; men censuren tålte ej afslöjandet af sådane sanningar och pjesen förbjöde. Rörande åter Henric IV:s personliga karakter bade för mycket kommit i dagen, för ant icke göra en bekymmesfull minskningi hans rykte, såsom folkets foder. Haus bönder, dem han vid den rvingasto öfverträdelse mot högsidersammes jagtpriv ier lät snöa, tills dess blodet strömmade, hafva vis en icke nedlagt någon autentisk urkund om karakte-en kos den berömde virl-galant; men den, blott i hänssenda till ämnet, sktandalösa boken af Tallemant des Råaux har lemnat oss så omständliga underrättelser och bevis, rörande ahjeltekonungens, bedrifter, att man erfar en verklig förargslse öfeer nödvändigbeten, att utbita en så länge hist poetisk villfarelso mot en så gemen verklighet. Det är icke utan betydelse; att en så alivarsam och samvetsfull häfdatecknea:e, som Nsmondi, bekröfiat dessa historiska beriktiganden. Afven han gifver oss af Henric IV en helt enran bild, än den hittilis bekanta, och visar honom på thronen, liksom i privatlifvet, uti en dager, svin betydligt måste förminska den offentliga vördnaden för hans namn. År detta en olycka för den eliost så högt beprisade, så måste man likväl lyckÖnska historien, som allt mer och mer finner forskare, hvilka icke rygga tillbaka för någon möda, någon strid mot inrotad2 fördomar, så snart det är fråga om hennes högsta ära, sanningen. — Diner-Monstre. Den ö Nov. gaf Hertigen af Orleans för alla dem, som ätföljt honom på den bekanta expeditionen, officerare, uaderofficerare och soldater, en stor middag af icke mindre än 5942 kuverter, under fri himmel, på platsen Babel-Uad i Algier. Bordet bildade en ofantlig fyrkant, i hvars centrum officerarne och bland dem hertigen med marskalken Valte sutto. Det skönaste väder gynnade denna adiner-Monstre, omgifven af en ofantlig massa åskådare och de skönaste utsigter öfver hamnen och Algiers trädgårdar. Se