Aftonbladet – 5 december 1839, sida 2

att, UICU AUUPTIDR al DIULLSEattTtUB Utdtiag, vUrla Blar i ganderne fiån dem ålagd ersäitningsskyldighet Den omständigheien allså, au en dowsol ej förmår utpeka och till brott binda en viss individ: bland en agerande trupp, skulle alltså befria denne: äfven från skyldigheten att ersätta den skada, som af truppen biifvit förorsakad. Derafskull!e då följa, att de: ailtid är en fördel för en trupp, att bafva utöfvat skada i och genom ett brott, emedan, om blott gerningsmannen till brottet kan döljas, skadsn äfven är dold, vore det än så uppsnbart, att båda delarne blifvit af truppen utöfvade. —— MN Med anledning af vårt förut gifna löfte, återkomma vi nu ull det uti Slottsätten den 48: sistl. November afgjorda mal, rörande Huflakejen Olssons hustru, Anna Sophia O!sson, och Guldsmeden Lindbergh, den törra ulitatad för stold af en silfvertal rick, tillhörig den Kongl. silfverkammaren, den sednare för det ban, med kännedom, att det af hustru Oissun bos bonom utbjudna silfver varit siulet, skall hu!pit att undandölja detsamma. Det märkligaste vid SlvtisRättens Utslag är, att Rattens båda lagfarne ledamöter ensett Lindbergh icke kunna, 1 brist af bevisning, till ansvar fällas, då deremot alla de militära ledamöterne förklarat L:ndbergh skyldig att standa tjufsrätt. Ussiaget. lyder sow fö jer: I aHvad först angår förre Hoflakejen Anders Olssong bustru, Anna Sophia Osson, så alidensturnd hustru Olsson är, genom egen, af omständigheter styrkt bekannelse, förvunren att hafva, Lördagen den 4 D cember sistl. ås, å Kyl. Slottet här i staden, olofligen tiilgripit en Kgl. silfverkammaren ! tillhörig wi dess inventarium, under bokstafven F.: JM 7, upptaaen taliick af silfver, vägande 45,; loå och i värde uppskatted till 51 Rdr 9 sk. Bro; : hvarpå hustru O sson, efisr någon tids förlopp, med! ett huggjern sönderstyckat namnde tallrick i 33 större och mindre bitar, samt i sådart skick d. 4 Februari innevarande år sökt afyttra dem tiil Guldsmeden Jorvas Lindbergh, uti dess vid Jerntorget bär i staden belägna försäljningsbod; och sedermera, efier det undersökning i målet blifvit till Kgl. SlottsRätten öfvertemnad, begifvit sig å flykten till S:; Petersburg, desif ån hon måst hitforslas; fördenskull pröfvar Kgl. StottsRätten, i förmågo af 40 Ksp. 4 och 4 SS Missge ningsB.lken, jenförd med Kongl. Foörklartogen d. 23 Ma;s 1807, rättvist, det skall bustru Olsson, som tillförene veterligen ej varit för tjufsadsbrott siraffad, för nu begåegca första resan stöld till belopp af 51 Rdr 9 st. Bio, böta t:e gånger nämnda summa, med 153 Rdr 27 sk. samma mynt, eller, i biist af tillgång till böternas gäldande, undergå 28 dagars fangelse vid vaten och bröd, samt derföruian, å en Söndag, i Nieclai församlivgs kyrka undergå uppenbar ky:koplikt, bvarjemie hustru Olsson förpligtas att ersätta, dels den kosinad, som med hernes hemtande hit will staden if.ån S:t Petersbu:g varit förenad, och hvarti:l beloppet blifvit af OfverståttåliareEmbetet för Polisä:; enden med 40 Rår Bio förskjutet, dels den uigift, som för de 33 silfverbitarnes förarbetande till eu talirick af lika beskeffenhet med den hustru Olsson tillgripit, Kal. silfverkammearen, till bvilken beiörde bitar skola åtlerlemnpas, kommer att åb:ingas. Vidkommanvde derefter Gu.gasmeden Lindbergh, emot bviliken Akior, Stadsfiskalen, Assessoren Salomonsson, yrkat avsvar, för det Lindbergh, med kännedom, att det af hustru Oissou bos toxom utbjudna silfver varit stulet, hulpit att detsamma undandölja, och sålunda gjort sig uti tjufoadena deljakug, så emedan Lindbergh dels erkä t, ati ban, då nyseberörde 33 bivar af den å Kovgl. Sotet s.uine sifvertalliick hos honom af hus iu Olsson, hvilken då varit bonom ful:komligt okänd, Freda gen den 4 Febiuari innevaracde år till salu ubjödos, al dessa bitars beskaffenhet misstänkt att de voro stulna, dels ock är med tvetelan beträdd i så måtto, att Lindbergb, efier att haf.a uppgifvit, det hen å samma bitar varsebiifvit ssämpela tre kronur, som Lindbergh förmält sig hafva trott vara den så kallade stora kontrulien, sedermera, gjord uppmärksam derpå, att kontrollstämpel ej funnits i tallvricken anbrögt, men deremot en glob mea kunglig krona öfver, deruti tre kronor varit, ehburu genom nötning pu mera mind:e synbara, afgifvit den förklarirg, att Lincbergh icke förmärkt några ve kronor, hvilken Livdberghs först gjorda uppgift, oaktaat sålunda af bonom återkallad, måste anses innefatta ett erkännande, att ban, som ej kunnat förmäs ka stämpeln tre kronor, utan att villika varseblifva den Kong!. globen, hvarå ae varit anbragla, insett, att bitarne utgjort delar al silfver, tillhörigt Kongl. Slottet, och nu, i det skick desawma hos Lindbergh föcetetts, ej annorlutda än på vlofligt satt kunnat komma i hustru Olssous hand, heisi Lizdbergh, enligt sin egen utsago, förut avhållit Kronans silfver, som hos honom utbjudits, och sålunda ej kunpat vara okuan:g om de derå anbragta stämplars utseende, men Lindbergh med såluuda föru:satt kännedom derom, att if ägavarande silfverbitar varit af bustru Oizson olofligen årkomna, desamma icko allenast af henne emottagit och hos sig förvarat uti 40 dagar, utan att bos veaerbörlig embetsmyndighet derom göra anmalan, utan äfven, evligt hvad trenne edeligen afhörda vittnen, Polis-uppsyningsiwännen J. G. Öbdlad, Aron Forsslund och Carl Wilb. Båckström, ssmmeanstämmende intygat, Måndsgen den 41 be:ö:de Feb. ua:i månad, Gå de, jemte Gevaldigern Anders Lnaqvist, infunvit sig uti Lindberghs bod, för att, på ÖrfverståthållareEmbetets för Polisärender befallning, anställa visitation efter annat stulet gods, under synbar oro och fruktan, utur sin pulpet framtagit ett konvolut, hvaruti de 33 silfverbitarne varit inlagda, samt sökt att samma konvolut undansticka, men slutligen af polisbetjenirger, som bemärkt detta bans föiehafvande, blifvit förmådd at korvolutet aflemna; ty och, ehuru Lindbergh oda 2 j i